Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

Det var verkligen Gastons stämma, denne gascogniske adelsman som tjenat hertiginnan till verktyg och hvilken hon låtit störta i oublictten en timma före Raoul. Fallet hade varit lika litet dödligt för Gaston som för Raoul. Han hade blott fått några kontusioner men var för öfrigt frisk och sund. Men hans vanmakt hade räckt längre än Raouls. — Hvem är det då? frågade Raoul ändtligen. — Jag, svarade gascognaren. — Hvilken jag? — Gaston. — Åh verkligen, sade Raoul. — Raoul, utropade den gascogniske adelsmannen, är det ni? — Ja, jag sjelf. Men jag vågar ej röra mig ur stillet och råder er iakttaga samma försigtighet. — Hvarföre det? — Emedan jag ej vet hvar vi äro... — Ah! hvilket fall! mumlade gascognaren. — Det är alldeles gom med mig. — Ni har då äfven fallit? Och hvarifrån? På hvad sätt? — Som det är troligt att ni var här före mig, sade Raoul, så är det i sin ordning att ni talar först. Huru har ni kommit hit? — Slottsherrn lät mig inträda i en korridor. Jag gick framför honom. — Och hvart skulle ni gå? — Att se på ett rum som hertiginnan Auna af Lothringen skulle begagna.