Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

GOTEBORG, D. F. BONNIEKD PHÅTHUKUHTHHI. — — Ä och ett oss vida närmare liggande historiskt moment. Anmärkningarne äro på den grund af ej ringa intresse: Vid öfvergångsperioder — och detta är deras största fara — då det är nödvändigt att välja mellan ett ärofullt förflutet och en okänd framtid, äro djerfva och hänsynslösa män de enda, som allt framgent lita på sig sjelfva. Andra, som äro mera blyga och slafbundna genom fördomar, förblifva i skuggan, och äro ett hinder för den rörelse, genom hwilken ett samfund drifves in på nya banor. Det är alltid en stor olycka för ett land, som varit rof för agitation, att hederliga män, eller goda män såsom Cicero kallade dem, icke antaga de nya ider, hvilka de genom moderering skulle kunna leda. Häraf uppstå djupa söndringar. Å ena sidan begagna sig ohederliga personer af massans goda eller dåliga passioner; å den andra sätta sig hederliga, men passiva eller omedgörliga, mån mot allt framätskridande och frammana genom sitt envisa motstånd rättmätig otålighet och beklagansvärd våldsamhet. Dessa sistnämndas opposition har den dubbla olägenheten att lemna fältet öppet för dem, som äro mindre värdiga, och underhålla tvifvel hos den stora massan, som bedömer partier mera efter de enskilda personernas redlighet, än efter ideernas värde. Hvad som under dessa tider tilldrog sig i Rom är ett slående bevis derpå. Men var det icke på sin plats, att menniskor skulle tveka om att föredraga framför det parti, hvilket i sin spets hade sådana ryktbara personligheter som Hortensius, Catulus, Marcellus, Lucullus och Cato, det parti som i sina leder räknade sådana män gom Catinius, Manlius, Catilina, Vatinius och Clodius? Hvad var mera berättigadt enligt den hos ättlingarne af de gamla familjerna rådande föreställning, än detta motstånd mot all förändring och lusten att betrakta hvarje reform som utopisk, nästan helgerånande? Hvad var mera logiskt, än att beundra Catos själssasthet, hvilken, ännu helt ung heldre med osorskräckthet mötte hotelsen om att skola dö, än han ville medgifva möjligheten af att en dag bli försvarare af de allierades sak, som begärde romersk medborgarerätt? Och huru skulle de icke sätta sig in i en Catuli och Hortensii känslor, hvilka ihärdigt försvarade aristokratiens privilegier och uppenbara sin fruktan för att vid den gifna impulsen framåt samla all makten hos en enda person? Och likväl var den af sådana män understödda saken dömd att gå till intet, liksom allting annat det der fullbordat sitt lifslopp. Oaktadt sina förtjenster voro de blott ett hinder mera under civilisationens regelbundna gång, emedan de saknade den egenskap, som under revolutionstider är mest af vigt — förmågan att förstå det naärvarandes behof och framtidens problemer. I stället för att utsöka, hvad som kunde räddas från vraket af den gamla regimen, hvilket splittrades mot den hårdaste at alla klippor — den allmänna moralens korruption — vägrade de medgifva, att de institutioner, som republiken haft att tacka för sin storhet skulle visa sig vara orsaken till dess fall. Förskräckta ösver hvarje förändring förblandade de i samma proskription några tribuners uppror och folkets berättigade fordringar. Men deras inflytande var så stort och de af dem hyllade idcer hade ett sådant välde öfver folket, att de likväl skulle rest hinder mot triumfen af dettas sak, om Cesar icke, genom att ställa sig i spetsen derför, gifvit åt denna ny glans och oemotståndlig styrka. Ett parti, liksom en armå, kan ej segra utan under en anförare, som är värdig att befalla den, och alla som sedan Gracchernas tid höjt reformernas fana hade fläckat henne med blod och degraderat henne med revolt. Cesar höjde henne åter och renade henne. För att konstituera sitt parti begagnade han, det är sannt, stundom långt ifrån aktningsvärda agenter. Den bäste arkitekt kan endast bygga med de materialier han har till hands; men det var ständigt hans mening att med sina planer associera de aktningsvärdaste män. Han sparade ej några bemödanden att vinna Pompejus, Crassus, Cicero, Servilius, Cepio, Q. Fusius Calenus, S. Sulpicius och många andra af samma karakter. I öfvergängstider, då det gamla systemet är vid sitt slut och det nya ännu icke är till finnandes, bettår den största svärigheten ej i att öfvervinna hinder, hvilka resa sig mot upprättandet af en genom landets önskningar inkallad regering, utan i att fast grunda henne; i att grunda henne på samverkan af hederliga män, hvilka äro genomträngda af de nya iderna och fasta i sina principer, I Boken II, 5:te kapitlet lemnar den kejserlige förf. följande förklaring eller försvar af Ceesars handlingssätt: Vi ha visat Cesar endast handlande i öfverensstämmelse med sin politiska öfvertygelse, vare sig såsom en ifrig befrämjare af alla Populära åtgärder eller som Pompeji tillgifne anhängare. Vi ha visat honom af ädel ärelystnad aspirera på makt och hedersbetygelser, men vi veta att historieskrifvare i allmänhet tillskrifva hans handlingssätt andra motiver. Han framställes såsom den der sedan 684 anordnat alla sina planer, lagt sina snaror och gjort sina verktyg redo. Man tillskrifver honom absolut kunskap . —?—k—4———