Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

— Kanhända är jag ej på botten af oublietten, yttrade han, och i detta fall skulle det vara oklokt att röra sig för mycket. Ett enda falskt steg skulle kunna sänka mig i någon ny afgrund. Låtom oss viänta!... Det bör ännu vara natt ofvan jord, men förr eller senare skall dagen inbryta. Efter att ha dragit sig upp ur den djupa gyttjan på det ställe der han fallit och fått fotfäste på en något mindre genomblöt plats höll han sig derföre stilla och väntade Raoul hade blifvit stel af köld på sin säng af gyttja och han började allvarsamt frukta att få dö af köld och hunger, då ett ljud nådde hans öron. Detta ljud var en suck, en suck som tycktes utgå ur ett menskligt bröst. Och oaktadt denna suck förrådde ett lidande, lät den harmonisk i Raouls öra. Men en man, som varit page vid Frankrikes hof vid denna tid af försåt och faror af alla slag, kunde ej vara för mycket försigtig. Också lät ej Raoul höra ett rop om hjelp och lemnade ej den plats der han befann sig. Han väntade blott med spänd uppmärksamhet. En ny suck hördes. Då suckade Raoul i sin ordning. Den som först suckat var utan tvifvel mindre erfaren än Raoul, ty han höjde sin röst och ropade: — Ack min Gud! hvar befinner jag mig väl? — Pardicu! tänkte Raoul, frapperad af tonen i denna röst, man skulle kunna tro att det är min vän Gaston. — Hjelp! bjelp! återtog rösten.