Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

diga partiers aktion och reaktion, langtade efter ordning och lugn. Hade Syllas beteende varit moderat, skulle det s. k. kejsardömet ha börjat med honom; men han utöfvade ein myndighet med en sådan grymhet och ensidighet, att folket vid hans död förgat frihetens missbrnk, för att endast tänka på tyranniets. Ju mera den demokratiska andan spred sig, desto mera förlorade de gamla institutionerna den prestige, som en gång var fästad vid dem. Då demokratien, förtroendefull och passionsfri, alltid tror sina intressen vara lämpligare representerade af en enda person än af en politisk kår, var den i sjelfva verket också alltid hugad att anförtro sin framtid åt den, som kunde genom sin egen förtjenst höja sig öfver sina samtida. Graccherna, Marius och Sylla hade hvardera i sin ordning efter behag förfogat öfver republikens öden; hade strafflöst trampat gamla instituticner och bruk under fötterna; men deras välde var ofvergående, ty de representerade endast partier. I stället för att ha en omfattande blick för hela den italienska halföns önskningar och intressen, gynnade de uteslutande den eller den samfundsklassen. Några ville framför allt förbättra vilkoren för den fattigare delen af befolkningen i Rom, emancipera Italisterna eller gifva ridderskapet öfvervigt; medan andra deremot sökte upprätthålla aristokratiens privilegier. Båda misslyckades. För att grunda en varaktig tingens ordning, behöfdes en man, som, höjande sig öfver låga passioner, hos sig förenade de väsentliga egenskaperna och riktiga iderna hos hvardera utaf dem, som föregått honom, och skulle undvika deras brister såväl som deras misstag. Med den själstorhet och den kärlek till folket, som utmärkte vissa af tribunerna, skulle han förena de stora fältherrarnes militära snille samt diktatorns djupa tillgifvenhet för ordning och styrelso. Den för en så hög mission qvalificerade mannen fanns redan, men han skulle oaktadt sitt namn kanske länge förblifvit okänd, om ej Syllas genomträngande blick upptäckt honom bland mängden och han genom sin förföljelse riktat folkets uppmärksamhet på honom. Denne man var Cesar. Beskrifningen af Cesar är grafisk och särdeles intressant och lefvande. Förf. yttrar sig sålunda: Med hans genom en lysande uppfostran utvecklade naturgåfvor voro fysiska företräden förenade. Hans resliga figur samt hans fint modellerade och väl proportionerade lemmar förlänade hans personlighet ett behag, som utmärkte honom framför alla andra. Hans ögon voro mörka, hans blick genomträngande, hans ansigtsfärg blek och hans näsa rakt byggd samt något tjock. Hans mun var liten och regelbundet tecknad, och de något fylliga läpparne gåfvo åt den nedra delen af hans ansigte ett uttryck af sinnlighet, under det att den breda pannan angaf de intellektuella egenskapernas utveckling. Hans ansigte var, åtminstone i hans ungdom, fylligt; men i de byster af honom, som gjordes mot slutet af hans lefnad, äro hang anletsdrag tunnare och bära spår af trötthet. Vanligen återhållsam, var hans helsa icke försvagad genom öfvermått af arbete, ej heller genom öfvermått af nöjen. Icke destomindre fick han vid tvenne tillfällen, en gång i Cordova och derefter i Thapsus, ett nervanfall, som af misstag troddes vara epilepsi. Han fäste synnerlig uppmärksamhet vid sin yttre person, rakade sig omsorgsfullt eller lät rycka bort skäggstråen; han lät skickligt ordna håret till framdelen af hufvudet och dolde härigenom vid mera framskriden ålder sin kalhet. Han beskylldes för att affekteradt rifva sig i hufvudet med blott ett finger, af fruktan att oreda håret. Hans drägt var vald med utsökt omsorg. Hans tunica var vanligen kantad med purpurbräm, prydt med fransar vid händerna, och sammanhölls kring länderna genom en löst knuten gördel — ett mod som var utmärkande för den tidens eleganta och förvekligade ungdom. Men Sylla lät sig icke bedragas af denna yttre fåfänga, och han brukade uppmana personer att ha ögonen på denne unge man med den granna gördeln. Han hade sinne för målningar, statyer och juvelarbeten; och han bar alltid på sitt finger till minne af sitt ursprung en ring, å hvilken var ingraverad bilden af en väpnad Venus. Kortligen, det fanns hos Cesar, fysiskt och moraliskt, tvenne naturer, hvilka sällan äro förenade hos en och samma person. Han besatt jemte en aristokratisk stolthet i sin yttre person soldatens kraftiga temperament; han förenade ett fint sinne med tankedjup; kärlek till lyx och skön konst med passion för militärlifvet i all dess enkelhet och grofhet. Med ett ord, han förenade den elegans i sätt, som intager, med den energi i karakteren, som befaller. Sådan var Cesar vid 18 års ålder, då Sylla satte sig i besittning af diktaturen. Han hade redan fästat romarnes uppmärksamhet vid sitt namn. sin qvickhet, sitt intagande sätt, hvilket så mycket behagade män och måhända ännu mera qvinnor (II Bok., kap. I). Vi meoddela vidare här i utdrag förf:s anmärkningar öfver svårigheten för Emsar att i detta ögonblicket få tillsammans ett nytt parti. Utan att förf. måhända afsett det drifves läsaren här till en jomförelse mellan Cosars tid WW OdF VV VV