Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

om framtiden, förmågan att efter sitt eget behag leda män och ting, och att göra hvarje menniska till en omedveten medbrottsling i sina djupa planer. Alla hans handlingar ledas at en hemlig drifkraft, hvilken historieskrifvarne yfvas öfver att upptäcka, sedan allt ir gjordt. Om Cesar tager upp Marii fana och blir den förtrycktes försvarare samt förföljare af det forna tyranniets lejda mördare, gör han det för att försäkra sig om nödigt bistånd för sin ärelystnad. Om han kämpar mot Cicero för lagligheten i de mot Catilinas medbrottslingar vidtagna åtgärder, eller understödjer en äkerlag, hvars politiska ändamål han gillar; om han, för att upprätta en af Sylla begången stor orättvisa, förfäktar de landsförvistas barns återinsättande i deras rättigheter, gör han det för att neddraga den store talaren i folkpartiets ögon. Om han deremoi ställer sitt inflytande till Pompeji tjenst; om han under kriget mot sjöröfrarne bidrager till att bekläda honom med en makt, som anses alldeles för stor; om han biträder det plebiscitum, som ger honom betälet öfver armeen mot Mithridates; om han sedan föreslår, att utomordentliga hedersbetygelser skola egnas Pompejus i dennes frånvaro, — gör han allt detta i den macchiavellistiska afsigten, att begagna Pompeji storhet till sin egen fördel. Om han försvarar friheten, gör han det för att störta sina motståndare; och om han försvarar regeringen, är det 10r att vänja romarne vid tyranni. Slutligen, om Cesar, i likhet med alla medlemmar af den romerska adeln, gör anspråk på konsulatsvärdigheten, gör han det derföre att han genom slagfältets fasces och dammoln ser dikttauren — ja, tillochmed tronen. Sådana uttolkningar härflyta från det alltför vanliga felet, att man icke uppskattar händelserna i och för sig sjelfva, utan snarare efter den färg, som senare händelser gifva åt dem. Det är emellertid en besynnerlig motsägelse att tillskrifva män af högre ordning på samma gång de futtigaste motiver och öfvermenskligt förutseende. Nej, det var icke tanken att hålla Cicero i schack, som ledde Cesar, Han bandlade efter sin fasta ofvertygelse och hvad som ställer detta utom tvifvel, är att hans första handlingar, sedan han kommit till makten, voro att som konsul och diktator utföra, hvad han förordat som blott medborgare, t. ex. åkerlagen och de landsförvistas återinsättande i sina rättigheter. Nej, då han understödde Pompejus, gjorde han det icke, derföre att han ville störta honom ned, efter det han höjt honom upp, utan derföre att den ryktbare fältherren omfattat samma sak som han sjelf; ty det var ingen gifvet, att läsa i framtiden så väl, att han utsann hvad bruk Mithridates besegrare skulle göra af sina triumfer och sin popularitet. . . Cesar hade stora exempel för ögonen. Han gick trorik i sådana mänsg spår som Scipio och Paulus Aemilius. Hans sienders hat tvang honom, att bemäkiga sig diktaturen liksom Sylla, men för en ädlare ak genom ett från hämnd och grymhet fritt handingssätt. Lätom oss icke vara så ifriga efter att ramsöka små lidelser i stora själar. Öfverlägsna näns framgångar — och detta är en tröstefull tanke — komma sig mera af deras känslors höghet, än af jelfviska och baksluga beräkningar. Deras framgång beror mera af deras skicklighet i att draga fördel uf omständigheterna, än af den förmätenheten, att tro ig kunna framkalla händelser, hvilka endast ligga i 3uds hand. Helt visst hyste Cesar tro på sitt öde och tillit till sitt snille; men tro är en instinkt och j en beräkning, och snillet dömer förut om framtilen, utan att veta dess hemlighetsfulla lopp. Vi stanna tillsvidare här i våra utdrag, nen skola senare återkomma till detta verk, vilket, så att säga, bildar en bro mellan tornid och nutid och låter oss genom den förra ösa mången gåta i den senare. Det är omöjigt att vid läsningen af detta verk komma från tanken på en till hälften allegorisk sjelfiografi.