Göteborgsposten – 11 mars 1865, sida 1

samma gång med allt skäl hoppas, att nä vintern upphört att drifva med oss, Våren den älskliga våren, i rättan tid och i sin an genämaste skepelse, skall infinna sig för at litva oss, för att lösa strömmarnes band, fö att lyfta på snötäcket och låta sipporna blyg titta fram i dagen, för att låta de knoppande träden inbjuda till harmonisk fåglalät, för at låta ättehögen i Brunnsparken afkasta si granriskrinolin och framstå i all sin förtrol lande prakt, för att låta Trädgårdsföreninger stänga sina portar och hr Frick slå upp por tarne på sitt Bacchi-tempel på vidaste galvel med ett ord: en vår sådan den bör vara ocl sådan som den fordom varit. Den som lefvei tår se! I ett hänseende skulle vi emellertid önska att snödrifvorna ej så hastigt smälte bor eller läte sig undanskottas och att intet jern bantåg under längliga tider, h. e. hela der återstående operasäsongen, kunde vara i stånd att atgå till Stockholm. IIvarföre, är icke svårt att gissa, ty hvem skulle icke önska att Louise Mirhabli ännu längre skulle kunna vara i tillfälle att tjusa oss med sina silfverklara toner? Hon kom, hon sjöng, hon segrade! En sådan förtjusning, ett sådant ref om biljetter har säkerligen aldrig vår stad varit vittne till. Det beskedliga äkta paret i biljettluckan har deremot under dessa sötebrödsdagar för våra musikälskare och älskarinnor ingalunda dansat på rosor. Sedan de först i sin hjertans godhet låtit hvem som önskat det förut tå anteckna sig till biljetter och sedan de etter dagens mödor istället för att tå hvila sina trötta ledamöter måst sitta uppe en god del at natten för att sortera och adressera alla biljetterna, ha de när dagen randats bemötts med vredgade utgjutelser af dem som icke lyckats få platser och otack af dem som antecknat sig, ithy att flera personer funnit för godt att icke athemta sina biljetter. Oback är verldens lön tänkte vår herre och fru, och som de icke längre kände någon böjelse för att på sådana vilkor vara löntagare, hvilket heller ingen kan förtänka dem, så fattade de ett raskt beslut och en vacker dag förklarade de att all såkallad för-anteckning af biljetter upphört. Nu blef det minsann annan luft i luckan. Det hade varit så beqvämt att bara klottra sitt namn på en lista och sedan ha sina biljetter i godan ro reserverade till apektakeldagon kl. 12, visserligen andra, mindre slipade till förfång, men hvad gör det, man är sig sjelf närmast; men nu blef det annat. Nu måste man ettdera sjelt eller genom ombud infinna sig i teaterförstugan, redan kl. 9 på morgonqvisten pulsa i snödrifvorna och slutligen efter en qvarts väntan armbåga sig fram till biljettluckan för att tå en något så när god plats. Också var i går morse teaterförstugan fullpackad af hugade spekulanter på biljetter till Hernani. Ja det lärer till och med ha funnits sådana ifriga konst ilskare som stått der ända sedan kl. 8 på morgonen. Underligt nog föll man icke på den ideen att bilda queue, hvilket ofantligt underlättar trafiken vid sådana tillfällen. Men måhända ansågs det otacksamt att börja en lek, i hvilken man sedermera skulle komma att sakna all öfning, ty sedan vår nordiska näktergal lemnat oss, lärer väl näppeligen någon annan queue-bildning komma i fråga än den som kan inhemtas på första bästa biljard. Fru Michaölis vistande härstädes har varit en kedja al triumfer, men vi tveka icke att anse hennes återgifvande af Normas roll som den förnämsta, liksom det också varit det mest betydande af de partier som utförts. Ryktet, som så ofta brukar förstora, har denna gäng likväl talat rena sanningen, ty den utmärkta konstnärinnan återgat förträlsligt denna ömsom af ursinnig svartsjuka rasande furie, öm