Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 1

2— — MH MN RR glömmer mig... Skulle man ämna låta mig omkomma af hunger? Denna tanke oroade konungen af Navarra och fick småningom insteg i hans sinne. Ljusstrålen försvann alldeles och oublietten var insvept i mörker. — Den som sofver är ej hungrig! mumlade han silosofiskt i det han åter lade sig på sängen. Ytterligare förflöto åtskilliga timmar. Tanken att man ville låta honom dö af hunger hade gjort sig allt mer och mer gällande hos konungen af Navarra då han plötsligt förnam ett doft buller. Detta buller tycktes komma ifrån jordens innandömen och lit som om det varit förorsakadt af en murbräckas hugg i en mur. Fursten lemnade ånyo sin säng, lade sig på den fuktiga marken i fänge! sehålet och lutade örat intill jorden. Bullret tycktes närma sig och han kände snart huru marken nästan skakade under honom, Från detta ögonblick tviflade han ej längre. Under honom sträckte sig någon underjordisk gång, och det var hvalfvet till denna gång man ref ned för att komma till honom. Hans beklämda hjerta börjude vidga sig. Henrik insåg att någon obekant vän arbotade på hans befrielse. Hvem var denna vän? Var det NoG? Var det gascognarne, eller helt enkelt hans höghet Frans af Valois, hertig af Anjou och skenbart de lothringska hrinsarnes medbrottsling?