Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 1

behöflig. Lika med hr Renström hänförde tal. de goda framstegen i allmän anda till de förmögnes villighet att åtaga sig högre beskattning. Det verkar helt visst förtroendeväckande och lugnande, då de mindre bemedlade veta att man ej af dem utkräfver allt hvartill man lagligen eger rätt. Om man nu skulle för de mindre bemedlade fördubbla de redan höjda utskylderna, skulle sådant framkalla missbelåtenhet och tillochmed misstro mot sjelfva stadsfullmäktigsinstitutionen hos dem, hvilka ej göra eig närmare reda för förhållandet. I det förtroende som herrskar emellan de olika samhällsklasserna ligger Göteborgs styrka. Betviflade ej att man skulle vinna sanktion på samma grund som förlidet år. Ty hvad är det väl man begär? Intet som är betungade för rikets öfriga innevånare. Det är ej annat än hvad som är hedrande för staden, och om man ej vinner stadsfästelse, så skall ej talaren deri finna en dekonfityr. Hr Blomstrand yttrade att hr Renströms förslag skulle undergå en väsentlig förbättring, om den åtgärd vidtoges att man genomginge längden för att få afgjordt, om icke å ena sidan åtskilliga skattskyldiga borde helt och hållet befrias från skatt på grund af oförmåga att betala, och andra deremot betala för sin fulla bevillning, utan den såsom regel antagna skattelindringen; men då detta ej kunde ske utan genom utsedda komiterade, och det ännu i dag blifvit yttradt, att sådant skulle innebära en godtycklig taxering, ville han icke nu framställa något deråt syftande förslag. För att åtminstone vinna någon slags lindring, ville han i stället biträda hr Renströms förslag såsom det at Magistraten blifvit utveckladt, men med tvenne ändringsförslag: 1:o att för inkomst af kapital och arbete 1,000 rdr skulle vara skattefria för hvarje skattskyldig, hvars inkomst blifvit uppskattad till 1,500 rdr och deröfver; men för inkomst derunder 2, af densamma, med undantag af lägsta inkomstbeloppet 400 rdr, som skulle betala efter sin bevillning 1 rdr samt 2:o att fastigheternas bevillning borde utan afkastning ingå i kommunaltaxering och således deltaga i den genom skattelindringarne uppkomna förhöjningen. Om dessa ändringar förkastades, ville han biträda hr Renströms förslag. Tal. framhöll vidare hurusom det egentligen är de personer, t ex. tjenstemän, hvilka sitta med en inkomst at omkr. 2,000 rdr, som här äro sämst lottade. I andra städer räcker denna inkomst till, här knappt nog, och likväl få de här föga lindring. Hr Vrancke yrkade äfven på nedsättning, Flere talare hade yrkat farhågor för atslag af regeringen, men sådant torde ej vara att befara, ifall man vid jemkningen närmade sig kommunalstadgans allmänna föreskrifter. Tal. föreslog således en förändring i hr Renströms förslag, bestående deri, att för bevillning af t. o. m. 15 rdr, hälften skulle vara skattefri och för högre bevillning en bestämd summa af 713 rdr befrias frän skatt. Detta förslag skulle för inkomst af 900 rdr ge samma resultat som hr Blomstrands första, för inkomst derunder en något större lindring, men för inkomst emellan 900 och 1,700 en mindre lindring än nyssnämnde förslag. Hr Jul. Lindström hade då stadens utgiftsoch inkomstförslag bestämdes önskat att inskränka utgifterna, för att göra det mindre svårt att i afseende på kommunalutskylderna tillämpa kommunalförordningen. IIan misslyckades, och då han nu måste välja emellan tillämpningen af kommunalförordningen och hr Renströms förslag valde han detta senare. — Tal. trodde ej att man behöfde befara afslag af regeringen. Då man egde rätt att befria vissa klasser från utskylder för vissa ändamål,