Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 1

nuggna stenar hopfogade vid hvarandra genom ett mycket fast cement. Sängen som blifvit nedsänkt medelst kedjor, hvilka lå falluckan tillslöts åter drogos upp, stod djupast ned i lenna håla. Rakt öfver sitt hufvud såg konungen af Nararra falluckan med dess infernaliska mekanism. Den stråle af dagsljuset, som satte honom i stånd att se detta, kom från ett trångt hål något nedanför falluckan och som efter allt utseende gick ned från jordytan. Ett ögonkast var tillräckligt för att Henrik kunde öfvertyga sig om att hvarje försök till flykt skulle vara fruktlöst. Fängelsehålan var en veritabel oubliette, och man kunde ej komma dit annat än genom falluckan. De glatta murarne dolde ingen annan ingång. För att komma ut derifrån skulle det vara nödvändigt att falluckans kedjor åter sänktes, ånyo fattade tag i sängen och läto den åter uppstiga i gröna kammaren. Henrik väntade. — Efter de användt så stor försigtighet för att låta mig komma hit, tänkte han, så ämna de ej döda mig, ty det skulle ha varit lätt för dem att låta mig falla hufvudstupa i stället för att släppa mig ned med försigtighet. Timmarne förflöto utan att Henrik hörde ett ljud från den yttre verlden. Omsider började ljusstrålen försvagas, och Henrik kände vissa ryckningar i magen. — Nu är det afton, tänkte han, och jag tror man