Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 1

denna afgist hojes till 3 rdr 15 Öre, ökas forenämnde . es so. å4r 310, 868: 69, med 537: 16, så att kommunalskatte-beloppet för inkomst af kapital och arbete uppgår till. . . . . idr 311,405: 85. hvartill kommer för den fasta egendomen... .. 5 52,827: 39. eller tillsammans rmt rdr 364,23 Hr Hagelbergs uträkning visade följande slutsummor: 5,586 personer, som åro påforde bevillning för inkomst af kapital och arbete, deraf 4,223 från och med 1 till och med 15 rdr med 15,576 rdr, 869 öfver 15 t. o. m. 50 rdr med 26,736 rdr, 494 från och med 51 rdr och derutöfvor med 80,561 rdr; summa rdr 122,873. Kommunalutskylder, enligt 57 s:u i kommunalstadgan, 3 2 rdr 53 öre för hvarje bevillningsriksdaler, resp. 39,407 rdr 28 öre, 67,642 rår 8 Öre, 203,819 rdr 33 Öre, summa 310,868 rdr 69 öre; enligt br Renströms förslag resp. 16,354 rdr 80 öre (miuskning 23,052 rdr 48 öre), 56,844 rdr 90 öre (minskning 10,797 rdr 18 Öre), 238,206 rdr 15 öre (höjning 34,886 rdr 82 öre); summa rdr 311,405 rdr 85 öre, minskning 33, 849 rdr 66 öre, höjning 34.386 rdr 82 öre. Hr Renström begärde först ordet och yttrade sig på ungefär följande sätt: Man hör ofta och med glädje omtalas den vackra kommunalanda som utmärker Göteborg. Möjligheten af en sådan kommunalanda har borott derpå att inom samhället funnits personer, som varit i tillfälle att göra uppoffringar för detsamma och varit dertill villiga. De framsteg samhället på de sista 25 eller 30 åren gjort ha hufvudsakligen framkallats deraf, att de förmögnare åtaga sig en högre beokattning än de enligt lag varit skyldiga att göra. Vårt folkskoleväsende, omläggningen af våra gator, anläggandet af törskönande parker äro en frukt af dessa uppoffringar. Skulle nu kommunalutskylderna uttaxeras efter samma princip som gällande kommunalstadga föreskrifver och således de mindre förmögna blifva jemtörelsevis högre beskattade, så blefve det å att, så mycket som hittillstskett, verka för samhället och att genomföra till samhällets heder ländande företag. Frågan är nu om man skall fortgå på den bana man hittills med så mycken framgång beträdt. Vilja de förmögnare icke medgifva att en del af skattebördan tages af de mindre förmögna för att läggas på dem sjelfva, så blir det nödvändigt att betydligt inskränka stadens utgifter och blott uttaxera det oundgängligaste. Tal. kunde ej tro annat än att de törmögnare skola villigt ätaga sig den högre beskattning som är nödvändig för att samhället skall kunna fortsarande ha att glädja sig åt gagnande förbättringar inom detsamma. Tal. trodde ej att någon enda af dem som tillhör de förmögnares kategori känner ånger öfver de uppoffringar han gjort eller önskar ett enda at de verk hvartill han bidragit vara ogjordt. Det är stor skilnad om den, som har öfver af sina inkomster sedan hans betydligare lefnadskostnader blifvit bestridda, får betala några riksdaler mer eller mindre — och om den, som har så ringa att han knappt förmår draga sig fram, får göra det. Den förre lider ej annat mehn deraf än att hans aflagda kapital i obetydlig mån förminskas: den sena re måste inknappa på sina nödvändigaste lef nadsbehof, för att kunna betala den minsta skatt. Förböjningen är en småsak för de förmögnare. Blott de som ha öfver 5,000 rdi inkomst få förhöjning, och det sålunda att de som ha 8,400 rdrs inkomst betala 20 rdrs för höjning, de som ha 14,500 betala 50 och dc som ha 22,000 betala 100 rdr. Tal. hemställ de nu om detta vore summor värda att tal: om då man har sådane inkomster. Om de högst beskattade göra sig mödan att under I söka saken, skolade säkerligen finna, att oaktad stadens utgifter i sjol varit större än någon Åssin, så ha dock deras utsyklder varit mindre ä (förut. Denna erfarenhet hade talaren gjort