Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 1

XXXLV. Henrik befann eig under en timmas tid i ett slags yrsel. — Hvar var han? Hvad ville man göra med honom? Dessa två frågor gjorde han sig oupphörligt utan att kunna gifva dem någon lösning. Han satte sig åter på sin säng och började reflektera. — Jag inser nog, tänkte han, att mina kusiners af Guise djerfhet är lika stor som deras hat, och att det är deras verkliga afsigt att göra sig af med mig, men hvad jag ej rätt kan fatta är hvarföre hertigen af Anjou gör sig till deras medbrottsling. Vi ha varit goda vänner fordomdags, kusin Frans och jag, och jag tror ej han har så stor fördel af att låta mig försvinna. Då jag är död, skola Guiserna låta mörda honom. Detta resonnemang var så logiskt, så fullt af sundt förstånd, att fruktan för döden försvann ur Henriks hjerta. Och som han ej hyste någon fruktan och saknade skäl att vara vaken natten igenom, lade konungen af Navarra sig på sängen och insomnade snart. Hans sömn räckte utan tvifvel flera timmar, ty när han vaknade märkte han en stråle af dagsljuset öfver sitt hufvud. Denna stråle inträngde genom ett trångt hål och tillät fursten att undersöka sitt fängelse. Det utgjordes af ett slags ovalformig håla af tretio fyratio fote djup, och bvars väggar voro bildade af slät