Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 1

— Då, sade han, eftersom det är er öfvertygelse, så låtom oss ej mera tala derom. Han suckade ännu en gång. — Men den stackars Henrik? sade han. — Hvilken Henrik? Min bror eller konungen af Frankrike? — Konungen af Frankrike, pardieu! — Nåväl? — Hvad skall ban taga sig till i djupet af sitt kloster? — Han får ordna processioner; ni vet att det är i hans smak. — Man har verkligen berättat mig så. Henrik suckade för fjerde gången. — Nåväl? Hvad är det mera som trycker er? utbrast hertiginnan. — Vår kusin Frans? — Hertigen af Anjou? Åh! han kan ju ej lefva ett år till. — Är det verkligen så, min kusin? — Det är åtminstone alla läkares åsigt. — Må vi då låta honom dö i frid... Hertiginnan trodde Henrik nu vara helt och hållet öfvertygad, och hon lade förtroligt sin hand på furstens axel. — Åh! jag visste väl att ni skulle antaga, min kusin, sade hon. — Förlåt! sade Henrik, men jag har ej slutat ännu... — Huru! utbrast hertiginnan i det hon rynkade ögonbrynen,