Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 1

8G01RNBOKMG, D. fe BONNINKD 0000 z;;;;H — — går upp åtta gånger, vi få för hvarje gång se något nytt drag ur de handlande personernas lif, men någon det hela genomgående tanke finns ej, om icke drottning Ulrikas pinos historia, förorsakad af dev då ännu oförsonliga hatet mellan Sverige och Danmark, mellan husen Holstein och Oldenburg, ett hat för hvilket hon blef offret. Hon är obestridligen hufvndpersonen i stycket, idealiserad, täck och undergifven, ren som en engel, en roll riktigt passande för vår älskliga fru Swartz. Men icke heller af henne få vi någon egentlig karakteristik, blott antydningar. IIvarja särskild handling skulle mycket väl kunna instickas någorstädes såsom upplysande exempel af en förtattare, som det möjligen kunde falla in att skritva ett verkligt historiskt skådespel, framställande ett tidehvarf af de ider, som kämpa derinom, utan att precist göra en stor historisk personlighet till hjelten deri, antingen han lämpar sig dertill eller ej. Språket i skådespelet är skönt och koncist, och sannolikt kommer det att, när det blifver tryckt, läsas med vida större nöje än det ses. En klass af menniskor har dock sitt slags nöje, och det är den gråtmilda klassen. För dem är det oupphörligt tillfälle att låta tårekällorna flöda; ty sentimentala saker förekomma i nästan hvarenda scen, och det till öfverflöd. Detta såsom hufvudsak och dertill den totala bristen på något eller någon hvarför man kan fatta ett högre intresse, gör dock det hela tråkigt. Man kan ledsna vid att sålunda föras från tafla till tafla utan sammanhang sins emellan, utan att man, när ridån ändtligen för sista gången går ned, kan begripa hvad i all verlden författaren afsett. Kongl. teaterdirektionen tyckes just icke heller hatva hyst något synnerligt intresse för hela stycket, om man får döma dertill af uppsättningen. Sådana riddare, som i första akten omgåfvo Karl den elftes person, äro i san: ning hemska att skåda, och om de svenska herrar och män, som verkligen kämpade i slaget vid Lund, fingo. någon aning om huru de här representeras, skulle de säkert vända sig i sina grafvar. Enkedrottningens spelbord var också mera än tillbörligt rankigt, och jag fruktade verkligen, att skifvan skulle falla ned på golfvet, då den väldige kanslipresidenten Bengt Oxenstjerna började gifva. Med ett ord, det hela gjorde ett nedslående intryck. Om jag nu ej skrifver så utförligt härom som det kanske vore min skyldighet då det rör en ny inhemsk dramatisk produkt, så må det ursäktas mig, sedan så många redan tagit stycket om hand. Våra vänner Nerudorna hafva beredt oss stockholmare ett synnerligt nöje denna vinter, genom att ställa till tre soiråer för kammarmusik, af hvilka de två hittills gifna varit för fullt hus, dock ej så fullt, att man icke fått godt rum. Som jag besöker dessa nöjen helt och hållet såsom amatör, utan att göra anspråk på något förståsigpåareskap, så kunnen j vara lugna för all musikalisk kritik. Jag går dit för det att den musik, som hittills der gifvits, tilltalar mina känslor, och detta är nog för mig. Det är för öfrigt ett särskildt nöje för mig åtminstone att betrakta fru Norman, f. d. Wilhelmina Neruda, då hon spelar. Det egendomliga ansigtet med sina irreguliera, visst icke osköna, men svårbegripliga drag, blifver upplyst af det inneboende snillet, blitver förskönadt, så snart hon tager det första stråkdraget på sin violin. Jag har mången gång, den tiden då hon uppträdde på Stora teatern, betraktat dessa mörka ögon och beundrat det egendomliga djupet deri. Del är något magiskt, något tjusande, som, jag hade så när sagdt, drager en omedvetet till henne men som bestämdt gör, att man har svårt att draga blicken ifrån dem. Måhända är det ät NN —