Göteborgsposten – 8 mars 1865, sida 3

et rysliga aträttningar; och likväl, säger han, llboragte han i denna stad och under denamma lydande provinser i sitt incognito som ervisch de angenämaste dagar af hela resan. lan gaf äfven en slutlig välsignelse åt hha en, som uppmanade honom att taga äterväen öfver khiva, emedan han ville med ho om sända en ambassadör till Konstantinopel, vilken af sultanen skulle mottaga den vanga khanatsinvestituren. Vämbårys svar blef Kismet (ödet), sem antydde att det är en ynd att tänka på framtiden. Vi få se hvad let hade i beredskap åt honom. Sägande arväl åt sina vänner och bekantskaper, lemade han hhiva efter att ha vistats der en nånadÅnyo hade pilgrimerna att passera en sken; ånyo måste de lida törstens qval; några ir deras reskamrater dogo. Det var en ryslig syn att se fadren gömma sitt vattenförråd för sonen, brodren för brodren; hvarje vattendroppa var lifvet, och då man torteras af törst, finnes oj, såsom i andra lifvets faror, någon känsla at ädelmod, någon böjelse för sjeltuppoffring. Vid Tebbas ölverföllos de af en sandstorm, och hade de varit en mil djupare in i öknen, skulle de alla ha omkommit, försäkrar författaren. På väg från Bokhara till Samarcand passerade de några vackra naturscener, med byggnader, som tillkännagåfvo förfining och komfort. I Samarcand besökte de en mängd monumenter efter Tamerlan. Emiren derstädes behandlade honom med aktning, och då han afreste erhöll han presenter samt äfven befallning att ännu en gång besöka honom i Bokhara. Här måste han taga afsked af sina trogna följeslagare. Det var som om mitt hjerta velat brista, säger han, vid tanken på att jag ej kunde meddela dem hemligheten af min beklädnad. Jag försökte att uttänkal. en utväg till att meddela dem detta; jag ämnade att sätta dem på prof; men religiös fanatism, som ofta finnes tillochmed i det civiliserade kuropa, har ett rysligt inflytande på österlänningar och isynnerhet på islamiter. Både han och hans följeslagare gräto bittert då de i Samarcand togo afsked af hvarandra. Han öfverraskades mycket af det utmärkta knifsmidet i Karshi, af hvilket ett slag, med damaskusblad och handtag inlagda med guld och silfver, är arbetadt med största smak, och både i afseende på varaktighet och härdning skulle komma de ryktbaraste produkter från Sheffield och Birmingham på skam. Han talar om rosorna i Mezar, som växa på den graf, i hvilken Ali påstås hvila, såsom begålvade med den ljutvaste lukt och vackraste färg han någonsin sett. I Herat hade han ett samtal med Serdaren: -Trogen min karakter som dervicsh, gjorde jag den vanliga helsningen. Jag gick, utan att detta förvånade sällskapet, rakt fram till fursten och satte mig emellan honom och viziren, efter att med en knuff af foten ha an tydt den senare, en korpulent afghan, att lemna rum för mig. Denna min manöver fram kallade något skratt, af hvilket jag likväl icke lät bringa mig ur fattningen Jag höjde mina händer för att upprepa den af lagen föreskritna vanliga bönen. Medan jag var upptagen häraf, såg fursten mig rakt i ansigtet. Jag iakttog hans förvånade blick, och medan jag upprepade Amen och alla de närvarande höllo takten med mig genom att stryka sina skägg, reste fursten sig till hälften från sin stol, och pekande på mig ropade han till hältten skrattande till hälften förbluflad: Vallahi. Bellahi, Schuma, Inghiliz hestid (Vid Gud, jag svär att ni är en engelsman!) ltt skallande gapskratt följde på framställningen af denna förmodan, men den unge fursten lät icke afskräcka sig häraf, utan sprang upp från sin plats, ställde sig rakt framför mig, klappade händerna likt ett burn, som gjort någon lyck lig upptäckt, och utropade Hadji! Kurbunet (jag vill bli ditt offer), Sig mig, är ni icke en engelsman i Tebdil (förklädnad) SA As Ph m An mm fA — — x— ), eller huru: Hans rörelse var så naiv, att jag verkligen beklagade, att jag ej kunde lemna honom i hans inbillning; men jag hade stort skäl att frukta afghanernas fanatism och antog derföre en min, som om skämtet hade gått för långt samt yttrade Sahib mehun (låt det vara nog), ni känner ordspråket, att den som äfven på lek tager en rättrogen för en otrogen, är sjelf en otrogen. Git mig heldre något för min Fatika, på det att jag må kunna fortsätta min resa. Min allvarsamma blick och det ordspråk jag citerade förvirrade den unge mannen, han satte sig ned i half blygsel ocl ursäktade sig på grund af mina anletsdragegenhet och yttrade att han aldrig sett er Hadji från Bokhara med sådant ansigte. Jag svarade att jag icke var en Bokhariot uta! en Stambuli, och då jag visade honom mit turkiska pass samt talade med honom om han: kusin, sonen af Akbar Khan, Djelal-ed-in Khan hvilken hade varit i Mecca och Konstanti nopel år 1860 och blifvit lysande emottagen a sultanen, förändrades hans sätt helt och hål 100 Mät nacgg oCick ynndt om i gRällskanet ocl