Göteborgsposten – 4 mars 1865, sida 1

den glatta isbanan. Visst händer det iblanc att en och annan af de åkande komma at presentera sig i en nog komisk gestalt d. v s. som uppoch nedvända idealer, visst hän der det att en och annan selbeylinder i ogjord väder lemnar sin plats ofvanpå hjernkontore och dymedelst arrangerar en chevelyr å lö fågelskrämma; men hvad gör det, man deltar sjelf i de muntra skrattsalfvorna och tänker rbättre lycka nästa gång. Om nu endas väderleken antoge en mindre slaskig fysiogno mi än den företett under de senaste dagarne ty eljest förgår mycket af behaget hos denn: roande och pikanta tillställning hvilken man a bekanta skäl icke behöfver önska att bära sig utan snarare att gå utföre så fort och så rask som möjligt. Behagar ni måhända nyheter från huf vudstaden? Hvad säger ni om att sjelfva Posttidningen, den otficiele eljest kallad, börja! den ominåsa månaden Mars med att under den nog indelikata titeln Polismål tala om at! preparerade anatomilik kunna förgifta både menniskor och fiskar. Eller om det gräsliga dåd som töorötvats af nämnde tidning och Å. D. A. i kompani, de der med några tryckta rader förpassat åtskilliga medlemmar af den för hvarje vän af dramatisk konst välbekanta tamiljen Deland till skuggornas rike. Dessa publicistiska organer innehålla nemligen en notis om fru Gbergs, född Deland, död oeb tillägga i torm af en reflexion öfver alltinge förgänglighet: af den Delandska slägten återstår nu endast hr Fredrik Deland. Det väl underrättade bladet Dagens Nyheter fann sig deremot belogadt att vid återgifvandet at notisen inregistrera fru Betty Almlöf, född Deland, bland de lefvandes antal, men den yngsta telningen af Pierre Delands familj, som icke torde vara obekant för någon teatervän, vandrar, enligt Stockholmspressens förmenande, tydligen icke längre på vår syndiga planet. Från landsorten skrifves att Mariestadsboerna ännu ha Cesar och nans lycka ombord, samt att den förstnämnde efter återvunnen helsa kommer att återuppträda på en konsert derstädes. — Hvad vi förespådde har inträftat. Örebroboarne, som visade sig så vanvördiga mot f. d. Simonette Schenström att de skänkte bort sina herrskapsbiljetter till barn och tjenstetolk, uppväckte en sådan harm i Simonettes bröst att hon ett tu tre tog sitt pick och pack med thy åtföljande magiska buktalare, skuddade stoftet af sina fötter och — försvann. Isändelsevis var detta samma dag som den utlofvade konstnjutningen skulle törsiggå. hvilket gör denna hittills osedda konst-produktion lika öfverraskande som mindre hederlig. Fy baj, Simonette! I många former trits det sköna, sjöng Tegnr, och bland annat skönt som skattas ypperst i Nord, intaga uniformer en icke obetydlig plats, åtminstone i det köns ögon, som företrädesvis kallas det sköna. Vi ha hittills alldeles förgätit att påpeka den säker ligen välkomna nyärsgåfva, hvarmed K. M:t under d. 30 sistl. December hugnade åtskilliga medlemmar aft resp. landtstaten i riket. I stället för den skäligen torftiga uniform, som hittills burits af dessa tjenstemän, något å la fraccus kälkborgerianus, är det dem nu tillåtet att begagna likadan nnisorm som landträntmästaren, hvarjemte de ätven, vid de tillfällen då de icke äro iklädde egentlig uniform, må på ändarne — af rockkragen, äfvensom på mössan bära ett distinktionstecken at förgylld bronz, föresvällande länets eller provinsens vapen mellan två smärre ekeqvistar. Gud, så eentilt! Apropos uniformer, se här en liten historiett från en af våra grannstäder, som (historietten nemligen) ätminstone har den förtjen