Göteborgsposten – 4 mars 1865, sida 1

gade hoppas att under närvarande säsong få höra vår nordiska näktergals silfvertoner på vår scen. Men si, på thorsdagen läses annonsen om hennes uppträdande följande dag i Norma. Hvad mer! Bah, yttrade man och ryckte förnämt på axlarne, humbug alltsammans, hon kommer icke! Slutligen måste dock äfven den mest inkarnerade Thomas ge med sig, då dir. Gaudelius i full parad från scenen på thorsdags afton tillkännagaf, att den så efterlängtade och omtyckta sångerskan verkligen anländt och på fredagen skulle uppträda som, Norma. Att det var en kärkommen underrättelse, som hr direktören den gången hade att framföra, märktes granneliga af den väldiga applåd, som ögonblickligen ljöd från salongen. Icke nog dermed, den så angenämt öfverraskade publiken hedrade honom med-en framropning, nästan mera enhällig och entusiastisk än i Doktor Robin?, och vår direktör, som förmodligen inom sig tänkte, att gåtvor och gengåtvor underhålla vänskapen, regalerade i ett enda andetag publiken med en sådan aktningsbjudande mängd af löften om kommande musikaliskt-dramatiska njutningar, att om de uppfyllas, man skulle kunna säga om hr G. som om den europeiske Sfinxen, att när han talar, så talar han väl. Det vore emellertid högst orätt att förneka, det ju icke hr G. uppbjuder all sin för måga, för att skaffa publiken omvexling, och vi kunna derföre ingalunda instämma i det ideliga lamentabile, som åtskilliga korrespondenter till såväl Stockholmssom landsortstidningar, förmodligen i brist på bättre ämnen, uppstämma, icke allenast öfver tyska operan, utan äfven öfver Göteborgspressens munlås i frågan. Dylika små argumenta ad hominem kunna understundom vara pikanta nog, men böra då framför allt bära sanningens prägel. tminstone tro vi oss kunna påstå, att vi för vår del icke försummat att, om också i skämtsam form, påpeka bristerna i hr G:s arrangementer, men vi ha icke heller velat helt och bållet förbise den goda viljan, när den verkligen törefunnits. För öfrigt anse vi att man kan ha vida angenämare och värdigare sysselsättningar, än att oupphörligt uppleta och utbasuna sin nästas fel — och dermed lemna vi de ärade korrespondenterna för denna gången. Innan vi sluta våra teaterfunderingar, vilja vi dock ännu en gång påpeka det olidliga drag som råder i teater-salongen, särdeles å Amfiteatern. Den som råkat få plats nära en af ingångarne, har säkerligen sitt nöje stördt för hela aftonen, sådana till märg och ben trängande vindpustar uppvaktas han med, hvarje gång dörrarne öppnas. Vi ha en gång förut tagit oss den friheten att till teaterbolagets direktion ställa en ödmjuk vink om att låta täckelset falla för oftaberörde ingångar och vi upprepa denna anhållan, särdeles i de teaterbesökande damernas namn, hvilka i sina tunna teatertoiletter för hela sitt lif kunna tå plikta för en enda spektakelafton vintertiden i Göteborgs nya teatersalong. Vi skulle nästan vara frestade å dessa damers vägnar föreslå, att direktionens ledamöter en aftonstund ville utbyta sin loge i 1:sta raden mot några af de öfverklagade platserna; måhända skulle derefter de fyra eller fem filtarne icke låta så länge vänta på sig. Hvad nytt för öfrigt, frågar ni, och heldre än att bli er skyldiga svaret vilja vi bedja eder att företaga en liten triptill den nyanlagda rutschbanan på Lindholmen, ty det är verkligen något att se. Från ett torn så högt att man kan hissna bara man tänker derpå tår man se den ena kälken efter den andra, med en ung blomstrande tärna framför och en rask kavaljer bakom, lustigt kila ner utför