Göteborgsposten – 3 mars 1865, sida 2

De på detta sått ätkomna varorna hade hon till större delen försäåldt, hvarom allt vid de tidigare ransakningarne utförligt refererats. I saktmodig och knappt hörbar ton bekräftade hon sina i Stockholm afgifna bekännelser om dessa brott. Ordföranden upprepade derefter hennes första uppgifter angående Lotta Andreasdotters mord. Ett mörkt uttryck hvilade derunder i hennes anlete och blicken fästades stirrande mot golfvet— Du har sedermera i Stockholm, fortfor oråf., aflagt en bekännelse, genom hvilken du visserligen erkänt att det är du som begått brottet; men det är mindre troligt att detsamma tillgått så som du uppgifvit ... Den tilltalade blickar för första gången upp och ser ordföranden fast i ansigtet. Hon skakar dervid liksom förnekande på hufvudet. — Det vore väl derför, fortfor ordf. mest öfverensstämmande med hvad din samvetsfrid och ditt lugn fordrar, ifall du nu ville bekänna verkliga förloppet. (Den tilltalade öppnar läpparna och yttrar några ohörbara ord). Det ligger så mycket emot att mordet skulle kunnat begås i förstugan, då deremot så mycket talar för att det begåtts inne i din egen säng, att... — Nej, hr domare, inföll den anklagade med låg. men fast och accentuerad röst, mitt straff blir ju i alla fall lika. — Ja just derföre borde vi väl bekänna verkliga förhållandet och ej fördölja detsamma. — Det har jag ej gjort, och jag känner nu den största tacksamhet för det att jag genom håradshöfd. Hanssons besvär öfver min första dom blef föra till Stockholm, så att jag kom på andra taukar. — Ni har der sagt att ni aldrig skulle bekännt, emedan ni här blifvit hårdt behandlad. Hvari bestod då denna hårda behandling? — Då jag hörde att häradshöfd. Hansson fullföljde målet, tyckte jag det var hårdt. Jag ämnade aldrig att bekänna. Men då jag kom till Stockholm och då min själasörjare talade med mig förmådde jag ej strida längre; och om jag också begått fyra mord. skulle jag bekänt dem alla. Dessa ord yttredes med samma dämpade och dock fasta röst som förut. Hon snyftade, då hon slutat meningen, och förde snibben af hufvudklädet till ögonen. Då hon åter blickade upp, säg man spåren af tvenne tårar på hennes kinder. — Men hvarföre ej lätta ert hjerta med en uppriktig bekännelse, då, såsom ni sjelf i Stockholm medgifvit, det har så mycken sannolikhet för sig att mordet begåtts i sängen? — Jag har bekänt och har ej ett erd att tillägga till min redan aigifna bekännelse. — Men det är ej skäl att tro er, då man vet huru ni till en början ville dikta på en annan brottet. — Nej. jag vet väl att det är svårt att tro mig. — Kanske om ni ytterligare får tala med en prest, att han kan böja ert sinne. — Den korta själavård jag i Stockholm haft af hofpredikanten Sundel, har åtminstone varit tillräcklig att förmå mig till uppriktig bekännelse. Mina dagar äro ju, jag inser det nug. räknade. Hvartill skulle det då tjena mig att förneka hvad som är sannt. Hennes ögon tårades härvid åter och öfver de förut likbleka kinderna spridde sig en lätt rodnad. Ordf. började nu genomgå hennes i Stockholm afgifna bekännelse. I Augusti månad 1862 lärde hon först känna Lotta Andreasdotter, som då gick omkring och handlade. Hon omtalade för denna, att hon brukade smuggla in varor med engelska ångbåtarne, och Lotta bad att få vara med om affären. De smuglade sedermera in varor än med den ena ångbåten än med den andra. Slutligen lemnade Lotta till en sjöman på ångbåten arlequin? omkr. 70 rdr. Denne sjöman skulle hetat Winker. Ordf.: — Men någon sådan har man aldrig fått reda på ..Den anklagade: — Om det vore sista minuten af mitt lif kan jag intet annat säga än hvad jag här säger. Winker, berättade den anklagade vidare till evar på ordförandens frågor, lemnade ingen redovisning för de 70 rdrna. Lotta, som blef ond deröfver, förklarade att hon skulle göra Anna Brita olycklig, underrätta hennes man om saken och angifva henne sjelf för smuggling. Hon botade älven med att anmäla Johansson (den mystiske tullvaktmästaren, som enligt Lottas berättelse skulle friat till henne och varit dem behjelplig vid smugglingon, men hvilken ingen sedermera kunnat taga reda på.) Aftonen innan mordet begicks voro de nere på Harlequin? och talade med Winker om affären, Något öfver kl. 8 gick Anna Brita hem, lemnande efter sig Lotta, som en kort stund derefter äfven kom hem, åtföljd af Winker och tvenne okända engelska sjömän. Dessa bjodo dem på lemonad eller något dylikt och aflägsnade sig efter en halftimma eller tre qvart. Lotta och Anna Brita gingo derefter, utan att samtala annat än i hkgiltiga saker, till sängs. Lotta hade ei denna afton gjort henne förebråelser. Anna Brita låg ytterst i sängen med ansigtet utåt, Hon hade lätt inslumrat, då hon vaknade dervid att Lotta steg öfver henne, gick ur sången, påtog en halsduk och ett par trätolflor och vände sig mot dörren. På Anna Britas fråga hvart Lotta skulle taga vägen, svarade denna att hon ville kräkas, samt gick derefter ut. Anna Brita tog sjelf på sig en kjol och ett par tofflor samt följde efter. Då hon kom ut på vinden, stod Lotta vid en jerndörr framför trappuppgången och kräktes. Anna Brita höll henne för pannan, men yttrade slutligen: Nej vi skola väl gå int. Då Loua förklarade att hon ej ännu befann sig bättre, soreslogs det — af hvilkendera kunde hon ej erinra sig — att de skulle sätta sig på en takbjelke, hvarest de många gånger förut sutit samtalande om sina affärer, då någon annan befunnit sig inne i rummet. Lotta lutade hufvudet mot venstra sidan af Anna Britas bröst. Då Anna Brita hunnit till denna del af sin hemska berättelse, blef hennes röst allt svagare och hennes ställning antydde att hon alltmera öfverväldigades af de rysliga minnena. Slutligen tystnade hon alldeles.