Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 1

spela rolen af spöke för er, ty ni har trott mig vara död. erkänn det... — I sanning... — Och ni har tillochmed sörjt öfver min död. — Men fru hertiginna... — I stället för att spela rolen af spöke, föredrager jag att siga er det jag är vid fullt lif, och att jag i går räddade mig genom att simma... — Aha! sade Henrik, som började rynka ögonbrynen. — En af era ädlingar, fortfor hertiginnan, blef betagen i mig. — Gaston! utropade Henrik, som fick en misstanka om sanna förhållandet. — Alldeles! — Ack den förrädaren! — Förrädare, ja, det är just rätta ordet, min kusin, ty det var af fri vilja han lät båten stöta på grund, så att era galdtunnor gingo till botten. Henrik kastade en ursinnig blick på hertiginnan. — Bhortfar, sade han, fortfar, jag ser att vi äro fiender nu mer än nägonsin. — Huru! utbrast hon med ett utseende af lätsad förvåning, men ej längre sedan än i går afton sade ni mig ju, att ni älskade mig? ... — Oh! — Jag trodde det ett ögonblick, vet ni... Men ni har haft otur... Min hörsel är så fin att jag hör igenom tjocka väggar, och så mycket mer genom de tunna bräder som bilda väggarne i en båt. Jag hörde sålunda...