Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 1

en. Han sjelf uppgaf att han länge i tysthet, men ifrigt, åstundat att besöka Turkestan, icke blott för att skåda den enda källa at islamitisk dygd, som ännu vore ogrumlad, utan ätven för att skåda Khivas, Bokharas och Samarcands helgon. Det var denna tanke, försäkrade han dem, som fört honom dit från Roum (Turkiet). Han hade, fortfor han, nu vistats ett år i Persien, och han tackade Gud, som slutligen gifvit honom sådana reskamrater, som dessa voro, med hvilka han kunde fullborda sin resa och vinna sin önskan. Då jag slutat mitt tal, säger författaren, syntes de goda tartarerna verkligen förvänade, men de hemtade sig snart och anmärkte att de nu vore fullkomligt säkra på hvad de förut blott misstänkt, nemligen att jag var en dervisch. Det gjorde dem ofantligt glada att jag ansåg dem värdiga en vänskap, som bevisades af mitt erbjudande att med dem dela farorna af en så farlig och aflägsen resa. Vi äro alla färdiga att blifva icke blott era vänner utan era tjenare, yttrade Hadjii Bilal — så hette den som förde ordet — men vi måste tästa er uppmärksamhet vid att vägarne i Turkestan icke äro så säkra och beqvama som i Persien och Turkiet. På den väg vi skola vandra finner den resande ofta på hela veckor ej ett hus, intet bröd, icke ens en droppa vatten att dricka; han löper dessutom faran att dödas, eller tagas till fånga och säljas, eller lefyande begratvas under oknens sandstormar, Öfverväg väl innan ni tager detta steg. Ni skall kanske få skäl att ångra det, och vi skulle på intet vilkor vilja bli ansedda som orsaken till er olycka. Framtör allt bör ni komma ihåg, att våra landsmin der hemma äro långt etter oss i erfarenhet och verldsliga kunskaper, samt att de trots all sin gästfrihet betrakta långväga främlingar med misstänksamhet; och dessutom huru skall ni ensam och utan oss göra den långa återresan? — Att dessa ord gjorde ett djupt intryck är lätt att töreställa sig, men de rubbade ej mitt beslut. Jag sökte lugna mina vänners tarhägor, berättade dem huru jag uthärdat forna mödor, huru all verldslig beqvämlighet företöll mig motbjudande, hvilket isynnerhet var fallet med dessa trankiska tillbehör till min drägt, som vi nu måste uppoffra. Jag vet., yttrade jag, att verlden bär på jorden liknar ett värdshus, i hvilket vi blott för några få dagar taga vår bostad, och hvarifrån vi snart aflägsna oss för att lemna rum åt andra, och jag skrattar åt denna tids musulmaner, hvilka sörja icke blott för den dag som är, utan ärven för de nästa tio åren af deras lit. Ja, dyre vänner, tagen mig med er; jag måste skynda bort från detta förvillelsens rysliga rike, ty jag är trött vid detsamma. — Mina böner segrade, de kunde ej motstå mig; jag blef följaktligen omedelbarligen af cheferna för dervischkaravanen vald till reskamrat; vi omfamnade hvarandra och kysstes. Då jag uttörde denna ceremoni, hade jag visserligen en känsla af motvilja att öfvervinna; jag kunde ej tycka om en dylik kontakt med dessa personer och dessa kläder, som voro impregnerade med alla slags dofter. Men saken var emellertid nu uppgjord. Det endast återstod för mig att besöka min välgörare Haydar effendi, för att meddela honom mina afsigter och begära att han måtte rekommendera mig hos Hadjin, hvilken jag töreslog att omedelbarligen presentera för honom . Mina hederliga vänner pilgrimerna höllo sitt ord till mig, och det var det förträffliga turkiska sändebudets beskydd som blet medlet att rädda mitt lif, likasom det var mina reskamraters, pilgrimernas, trofasthet som hjelpte mig i de mest kritiska belägenheter. (Forts.)