Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 1

kesor i Centralasien. Arminius Vambry är en ungrare, magyar pur sang, som ledes al en bland så många magyarer allmän önskan, nemligen att upptäcka ursprunget till sin race och med densamma beslägtade folkslag. Drifven, som han säger, af en särskild böjelse för den linguistiska vetenskapen, hade han i sin tidigare ungdom studerat åtskilliga språk, såväl europeiska som asiatiska. Vid en senare period började han sysselsätta sig med komparativ filologi, och det var ej underligt, om han vände sim uppmärksamhet på sitt eget modersmåls ursprung och slägtförbindelser. Dessa undersökningar voro al intresse för ungrarne både i vetenskapligt och nationelt hänseende och utgjorde hutvudsakliga anledningen, hvarföre han företog resan till orienten. Sålunda reste han först till Konstantinopel, hvarest åtskilliga års vistelse i turkiska hus och täta besök i islamitiska skolor och biblioteker snart törvandlade honom till en turk — ja en eftendi. Då han sedermera verkligen företog en resa till Centralasien, fann han det rådligast att bibehålla denna karakter af effendi och besöka orienten i egenskap af österlänning. Kesultaterna af hans filologiska undersökningar voro de första frukterna af hans resa, och dessa ämnar han efter mognare öfverläggning framlägga inför den vetenskapliga verlden. Dessa resultater betraktar han afven som hans verkliga belöning tör sina vandringar, månad efter månad, med blott några få trasor till kläder, utan tillräcklig föda och beständigt hotad med en grym död, eller kanske död under tortyren. Han återvänder från ett land, hvarest lyssna anses som oförskämdhet, att fråga som ett brott och göra anteckningar som en dödlig synd; i hvilket han var nödsakad uppträda som dervisch och med en välsignelse betala hvarje tjenst han emottog. Han tog med ett ord sitt lit i sin hand, icke ett enda ögonblick säker på att ej blitva beröfvad detsamma. Men med alla dessa hinder och taror i sin väg, egde han likväl två vigtiga egenskaper tör företaget: han var kanhända bättre bekant med mahomedanska ritualen än någon at dess egna mollahs, och hade redan i Konstantinopel gjort bekantskap med Haydar effendi, som representerade Porten vid persiska hotvet. Vid hans inträde i Teheran blef han derföre mottagen på det mest vänliga sätt af turkiska beskickningen. Isan befann sig således der i en sullning, som bra litet passade för den karakter at tiggande dervisch, han ämnade antaga. Etter ett kort besök i Shiraz otver Ispahan betann han sig i medlet af Janu ari 1863 åter i Teheran, och beslöt att begagna sig af ett litet understöd, som turkiska ambassaden efter gammal vana lemnar de hadjis och dervischer, hvilka hvarje år bruka i stort antal passera från Konstantinopel genom Persien och tillbaka till turkiska riket. Dessutom utspriddes snart i det karavanserai, som dessa vilda tartarer bruka besöka, ryktet att Reshid effendi (hvilket var det namn hr Vambery antagit) behandlade dervischerna liksom sina bröder, och att han troligen sjelf var en förklädd dervisch. Dessa personer voro i stånd att gifva honom vigtiga underrättelser om sitt land, och deras samtal voro af yttersta vigt för hans filologiska studier. Han sökte derföre deras sällskap, för att gemensamt med dessa pilgrimer bege sig till det inre at Asi