Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 1

godtgöra det onda jag gjort i denna verlden ... Och du ensam kan hjelpa mig härmed ... Ett anskri trängde upp ur Raouls betryckta bröst. Den döda fortfor: Det finnes i detta slott, några steg härifrån, vissa papper af sådan vigt, att den menniskas välfärd som var min dödlige fiende och som kallas konung af Navarra beror derpå. Dessa ord löste den förlamning som hållit Raouls tunga fjättrad. — Ack! utropade han, tala ... tala ...och jag skall bedja Gud om tillgift för att jag varit den ofrivilliga orsaken till or död. — Du är en trogen tjenare. Nåväl! följ mig... Raoul hemtade mod i samma mån som välnadeus yrede tycktes lägga sig. — Följ mig, Raoul, upprepade den döda. Raoul lemnade den plats der han befunnit sig; han var förvånad öfver att ännu kunna göra bruk af sina två ben. Den döda gick tillbaka samma väg hvarifrån hon kommit. Det öfvernaturliga ljuset följde henne och upplyste vägen. Beherrskad af fruktan och en oemotståndlig dragningskraft, följde Raoul hertiginnans af Montpensier vålnad. Den döda gick ända till ändan af korridoren. Der vände hon sig om. — Dessa papper, sade hon, ligga i lönnlådan af en koffert.