Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 1

ty sällan står munnen stilla på en Dillströmmare, äfven om han är ensam. Öppet och oförbehållsamt uttalar han sin mening, hvem som helst må höra det; det är som om han skulle anse verlden vara till egentligen för honom. Så synnerligt förekommande är han Just icke alltid; om man i en trång förstuga möter en Dillströmmare, gör man bäst i att sjelt draga sig åt sidan för att icke komma i någon närmare beröring med hans obehagliga börda; i känslan af sitt kalls vigt viker Dillströmmaren icke gerna ur vägen för någon annan än möjligen sin förman. Han gör sitt, och dermed nog; men får han en slant till en sup, så tackar han; det är den största artighet man kan bevisa honom, Hvad som dock möjligen kan bringa honom ur fattningen, är snön, den fördömda, nyckfulla snön, som tyckes hafva töresatt sig att komma ned blott och bart för att förstöra hans nyss rengjorda gata och skaffa honom nytt arbete och ny förargelse. Hör du efter i förbifarten, skall du få höra honom muttra fram de dofvaste eder och förbannelser öfver allting, som händer och sker i denna jemmerdalen. Icke som skulle det vara något sällsynt att få höra honom gripa till svordomar i mängd äfven eljest, han vore ju icke då en äkta svensk och allraminst en svensk vaurien; men de äro i vanliga fall godmodiga eller satiriska såsom hans egen natur. Nu åter höres det tydligt på Dillströmmaren, att han är ond, riktigt ond. Man må icke heller undra derpå; allt sedan forntiden har man ju sig bekant, huru påkostande och tålamodspröfvande det är att hopa Ossa på Pelion. Men hur i all verlden har jag kunnat förirra mig från hofvets lysande salar, från den mest sublimerade delen af den förnäma verlden ända ned till Dillströmmaren? Hoppet är djerft, det medgifver jag gerna, men skyllen på väderleken, som förmedlade det och som alltid gifver anledning till villervalla. Ja, hvad har icke den väderleken gjort oss för puts under dessa dagar! Värst ute at alla hatva naturligtvis de kongl. jernvägsoch poststyrelserna varit. Den kongl. jernvägsstyrelsen har väl isynnerhet mången gång under dessa kulna dagar svurit ve och förbannelse öfver denna vinter, som haft den oartigheten att på allt upptävkligt vis sätta henne på det hala. Om icke Göteborgs-Posten redan hatt en så förtjenstfull artikel om denna styrelse med anledning af den famösa postvagnen, som tycktes särskildt vara assedd att öppna äfven hennes vänners ögon för brister, som obestridligen äro förenade med denna styrelse under den nuvarande organisationen, så skulle det i sanning vara frestande att taga itu dermed ännu en gång. Nu må det dock vara. Kanske vore det emellertid skäl att något närmare undersöka saken, ty att baron Sparres förklaring ingenting annat är än en välment, men svag advokatyr för att rädda, vare sig vagnmästaren eller maskiningeniören, företaller allt för sannolikt. Detta är äfven mången jernvägstjenstemans tanke, och det finnes de som öppet beklaga. att icke nu den verkligt skyldige, hvem det än må vara, drogs fram och befordrades till lämpligt straff, på det att allmänheten icke måtte hållas i den tron, att trafikstyrelsen icke har något mera angeläget än att hålla ryggen fri för alla så der ötverordnade, de må nu göra hvad som helst, och endast, der så ske kan, ställa de lägre underordnade till rätta. — Det var trafikstyrelsen, det. Poststyrelsen har också varit illa deran. Jag tror knappast, att hon på ett par dagar ens visste, hvar den utländska posten var. Besynnerligt föreföll det också oss vanlige dödlige i Måndags. Vi fingo bref från utlanlet, d. v. s. somliga voro nog lyckliga att få sina bref; men då vi gingo in som vanligt till