Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 1

tycktes bedja om nåd yttrade hon med en röst som ej mera hade något menskligt qvar: — Res dig upp! Pagen lydde och reste sig lika hastigt som om det skett genom tryckningen af en sjuder. Spöket fästade på honom en sorgsen och mild blick. — Du har varit orsaken till min död, sade hon. Raoul böjde sitt hufvud och slog sig för sitt bröst. — Och likväl, fortfor den döda, älskade jag dig så högt . Raoul kände sig tillintet gjord af omätliga samvetsqval. — Det är du som öfverlemnat mig till konungen af Navarra, fortfor spöket. — Nad! stammade Raoul. — Du som störtat mig i evighetens afgrund... — Förbarmande! förbarmande! — Nåväl! var nöjd, Raoul, sade hon vidare, du som hatade mig men som jag älskade. — Ack! af medlidande! . . . suckade Raoul. Hon ålade honom tystnad med en befallande och värdig åtbörd. — Var nöjd, ty jag är fördömd! Dessa sista ord uttalade hon med hes och hväsande röst. Raoul föll åter på kni. Men hon fåstade ånyo på honom sin brinnande blick och yttrade i befallande ton: — Res dig upp, olycklige! res dig och lyssna! Raoul reste sig äfven denna gång. — Jag är fördömd, återtog hon, såvida jag ej lyckas