Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 1

till, som skola hugnas med en sådan nåd, men deras namn kommer jag ej ihåg för ögonblicket. Alltså nio lyckliga. Men är detta verkligen något eftersträfvansvärdt, så nog hafva de också haft besvär derför, ty för att blitva presenterad vid hofvet erfordras det att förut göra visiter hos alla derstädes uppvaktande damer och möjligen några andra af den förnämare verlden. Det låter otroligt, men nog har det uppgifvits såsom säkert, att en af de nypresenterade damerna, en som för öfrigt säkert icke sätter något värde på hela denna ära och aldrig sökt den om ej för sin mans ställning. varit nödsakad att derför göra sina 54, säger femtiojyra visiter! Kan icke sådant kallas tortyr, helst då man väl kan tänka si alla de mer eller mindre högförnäma näsrynkningar — i hemlighet förstås — som de måste trukta hos de uppretade adelsdamerna. En fru Ström, en fru IL.undberg — hvilka namn! Det är ju en.gräåmelse värre än all annan grämelse, att nödgas vara kamrat med dessa. Vår vinter har ånyo börjat blifva mildare och vi hafva till och med haft ett par tre dagars blidväder, hvilket haft den vanliga effekten på våra gator, att de egentligen icke äro farbara hvarken med hjuldon eller med slädar. Det är på dylika dagar riktigt ängsligt att se de stackars hästkrakarne, då de komma dragande med en tungt lastad släde på en alldeles bar gatbit, som gnisslar och jemrar sig under medarne. Det är icke heller rådligt att hacka upp och bortföra snölagren på alla de ställen der de finnas qvar, ty landtmannen, som skall in till staden med sina varor och som naturligtvis kommer på släde, så länge det är före på landet, skulle i annat fall knappt kunna komma fram till våra torg, — utom det, att så snart man jort sig besvär med att göra gatorna snöfria, kan man nästan svärja på att det kommer ett dugtigt snötall och fördertvar hela herrligheten igen, till alla Dillströmmares förtviflan. Jag har mig icke bekant, huru Göteborg har det stäldt med sin gaturenhållning; hos oss bestrides den af hvarje husvärd för sig med hans dräng, om han har en sådan, eljest och till största delen af de s. k. Dillströmmarne, ett ganska eget slägte. Namnet på denna klass af samhällets enfants perdus har uppkommit efter en fabrikör Dillström. som för en tretio å fyrtio år sedan anlade en klädesfabrik långt bort på Söder midt ibland bergen bortom Katarina kyrka, men gjorde för vidlyftiga speknlationer och blef ruinerad. Han hade dock ingenting att göra med den inrättning som nu bär hans namn, men hans egendom inköptes sedermera af staden, som deraf gjorde en arbetsinrättning, der försvarslösa personer kaserneras och hållas till arbete, hutvudsakligen vedhuggning och gaturenhålining. Här finner man personer af alla åldrar, från ynglingen till gubben, som lotsat galen kurs och törnat på någon af samhällets stötestenar, oftast för att aldrig blifva riktigt flott igen. Det är i allmänhet nationaldrycken, det kongl. svenska bränvinet, som skaffar rekryter åt inrättningen. Dessa Dillströmmare äro för det mesta ett godmodigt slägte, med filosofiskt tålamod uthärdande sin sannerligen icke afundsvärda lott, Hårdt arbete, dålig kost, knapp beklädnad, ovett och försakelser — allt sitt elände taga de, jag vill icke säga gladt, men dock utan att förlora det goda lynne, som en mild Försyn tyckes hafva skänkt flertalet af vauriemer såsom arfvedel. Om man tilltalar dem får man oftast ett fyndigt svar, och vill man göra sig besvär att någon gång lyssna till ett par Dillströmmares samtal sins emellan, skall man vanligtvis få höra dem med en ganska utpräglad sjelfironi göra sina betraktelser öfver sin egen ställning eller ötver lyckligare lottade af de förbigående. Det är icke heller något besvär att få höra hans hjertas tankar,