Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 1

La Croix på Bazaren för att vid en ragout pastej eller en kopp kaffe äfven mätta våra efter utländska nyheter hungrande själar — kom ihåg, vi hade varit under nära fjor ton dagars tid ställda på vatten och bröc i den vägen — så fingo vi — intet. Ingen Punch för att få förnöja sina sinnen ål någon ny bild af Old Pam och gamle Epsom Derby. Ingen Independance Belge för att fö någon nys om hvad kejsar Napoleon sagt eller ämnat säga åt den eller den statsmannen. Ingenting, totalt ingenting. Nå ja, man fick väl låta sig nöja och bemanna sig med det välbepröfvade svenska tålamodet. Bättre lycka nästa dag! Morgonen derpå var man ånyo på ort och ställe; men på sin fråga om utländska tidningar fick man samma bleklagda nej till svar. En god vän hviskade en dock i öronen, att man kunde i Göteborgstidningarne få läsa, om icke just några sfinx-artade uttryck af kej sar Napoleon, så dock några nyheter lrän utlandet. Detta var emellertid detsamma som att beröra en sträng på vår sjelfkänsla. Man läste, men man förargade sig åt poststyrelsen och alla andra dermed i sammanhang stående förhållanden, som skulle hindra oss stockholmare att få utländsk post lika fort som göteborgarne, hvilket vi redan hunnit vänja oss vid. Under promenaden vidare till vårt verk träffade vi en posttjensteman, en bekant, som riktigt skulle pumpas och kalfatras. — Nå hur är det, hvar är utländska posten? — I en jernvägskupå! — Och hvar är kupen då? — Det vet jag icke...ja, det vill säga, trafikstyrelsen vet det ej. — Åter trafikstyrelsen! Den skall då vara framme i alla väder. Dagen derpå, Onsdagsmorgonen, hade man visserligen den efterlängtade posten; men nog är det besynnerligt, — jag antager nemligen att min vän posttjenstemannen hade reda på saken — att en kupe skall så der kunnna försvinna, snödrifvorna må vara aldrig så stora, så att post, som borde vara här på Söndagsafton, icke kommer förrän Tisdagsafton. Och. då fick man så mycket, att ingen vågade sig åstad att gräfva i bundten gerna. Men huru gick det nu med polismästaren Wallenberg och justitiekanslerens sista skrapa?... med Fidelio och Signe Hebbe, med kammarmusiken och systerparet Neruda (den ena numera fru Norman förstås)... och Hagbergs Carl den elfte sedan, sista nyheten på Dramatiska teatern? Allt det der skulle hatva skrifvits om. Men jag fruktar, att bretver redan blifvit för längt; jag skall försöka att nästa gång återkomma till några at dessa ämnen, och huru ominöst det der ordet återkomma än är, skall jag dock älven söka att hålla ord. Iloratio.