Göteborgsposten – 24 februari 1865, sida 2

Konventikel-plakatet. En skomakare Ekdah! i Falun har blifvit dömd till 50 rdrs böter, derföre att han upplåtit sin lokal till sammanträde för mormoner under tid då allmän gudstjenst i stadens kyrkor förrättades. Man bör ej köpa skinvet förr än björnen är skjuten. I Rorrl. Corresp. berättas från Sundsvall: Nyligen skall en björnskytt, hemmansegare inom Attmars socken, i närheten af staden, påträffat ett björnide, hvilket han ej vågade röra, emedan han saknade vapen. Han begaf sig derföre till Sörforss bruk och omtalade tör brukets skyttar det han inringat en nalle, och anhöll om hjelp att honom fälla. Dertill voro de ganska benägna, men mot det vilkor att de önskade vara ensamma om deuna bragd. Då björniuringaren deremot gjorde invändningar, bjödo de honom 40 rdr om han ville atstå björnen, med hvilket förslag han också lät sig nöja och ötverlemnade nalle åt Sörforss-skyttarne. Derefter begåfvo de sig åstad försedda med nödiga attiraljer till björnens fällande. och påträfkade ganska riktigt idet och björnen. Men vid det björnen, visade sig för dem, blefvo de så förskräckta att de, tre till antalet, svimmade, och björnen begagnande sig at skyttarnes dåsighet, tog till flykten, glad att hafva undkommit helskinnad, åtminstone för denna gång. Stort träd. På säteriet Bråarps egor i Anderstorps socken af Jönköpings län står en ek, som 6 tot från roten håller i omkrets 30 fot 6 tum; 8 å 10 fot från roten är stammen dock mycket mindre. Tiden och stormarne hafva långt för detta gifvit trädets krona till pris åt vinden, men hvarje år ser man dock de gamla grenarne, lifvade al vårsolen, skjuta nya, friska löf, ehuru stammen invändigt förmultnat. Detta träd, som gemenligen kallas rjungfru-eken— af hvad anledning förmäler ingen tradition, — har öfverletvat många egare, och de gamle krigshjeltar, som fordom innehaft gården, invid hvilken den gamla eken står, hafva redan under många sekel slumrat i sina grafvar. Från Öland skrifves under d. 10 d:s till tidn. Kalmar: Här råder nu en äkta nordisk vinter. Sundet ända ut till Ölands norra udde lärer vara fullt med is. Postångfartyget Polhem, som går med post mollan Wisby och Westervik, anlöper troligen snart Öland, sedan det blir omöjligt att för is inkomma i Westerviks skärgård. Vid Engjerds udde, belägen på östra kusten af Öland, mellan Böda hamn och norra udden, finnes en s. k. reserv-station för nämnde post. Denna station anlöpes under stränga vintrar. Der äro på postverkets bekostnad uppförda en kolbod och ett boningshus, i hvilket senare passagerare erhålla varmt rum, tills skjuts hinner anlända. Stället är alldeles isoleradt och ligger inom Böda Kronopark. hvars lummiga skog på tre sidor omsluter detsamma. Under århundraden bar post vintertiden gått mellan Klinte hamn och Böda hamn, och kostade postföringen under ogynnsamma förhållanden då många menniskolif. Med år 1857 upphörde denna postgång, och de dertill begagnade segelfartyg utdömdes. Skonerten Prins Karl, som sist användes till postfartyg, sjönk med en spanmålelast. samt man och allt!, som det förmodas, i närheten at Karlsöarne hösten 1858 under en förfärlig storm. Dees kapten, gottlänningen Törner, som förde post mellan Öland och Gotland flera år med detta fartyg, fick på samma gång en tidig grat i Östersjön. Död af saltsyra Enköpings Veckoblad berättar: I slutet al förl. vecka afled hastigt och utan föregången sjukdom 82-årige fördelstagaren Per Ersson i Wela, Tillinge socken, hvartill intagen saltsyra skall, enligt närmare undersökning, bafva varit orsaken. Om förloppet berättas, utt Per Ersson, som Fredagsaftonen varit till staden och derifrån hemtagit med sig en butelj af den vederqvickande drycken bränvin, lärer hafva vid hemkomsten insatt buteljen i ett skåp och sedan efter någon stund kommit i ordvexling med sin hemmavarande hushållerska, likväl för att lugna Per Ersson, som emellanåt varit gnatig och trätgirig, lemnat honom ensam i stugan och gått sin väg ut. Per Ersson, för att styrka sig i förtreten, tog sig under tiden åt sig sjelf lemnad likväl en sup ur en butelj i samma skåp, der han nyss förut insatt sin käre vän. Men det dröjde icke länge förr än han kände det börja svida och bränna mer än vanligt i halsen och magen, då han skyndar ut