Göteborgsposten – 24 februari 1865, sida 1

tills England, Frankrike eller Amerika hunnit det sfulikomliga idealet at hvad dylika skepp böra vara, har den italienska ministeren sor sjöärendena åtnöjt sig med att beställa pansarskepp, hvarheldat den söreställde sig atv uylika skulle kunna byggas eller en originel princip för konstruktionen framställdes, hvilken åtminstone i teorien lotvade att bli bättre än öfriga. Sålunda skall Italien vid-slutet af innevarande år ega ieke mindre än 14 jernklädda fregatter, en styrka som ej kan sela att gitva en ofantlig vigt åt dess anspråk på att vara en sjömakt i Medelhafvet. Af dessa skepp ha sex blifvit byggda i Frankrike, två i Amerika, ett är nära nog fullbordadt och ett annat skall byggas i Eugland, och fyra ha blitvit nästan fullbordade 1 Italen. Med en tlotta som blifvit hemtad trån så olika håll, är det en naturlig följd, att nära nog alla dess skepp mycket skilja sig från hvarandra i atseende på storlek, pansarbeklädnad, ångkratt och bestyckning, ehuru i allmänhet den principen, att åt skeppen gilva stor hastighet och detensiv styrka samt tung bestyckning medelst några få kanoner at grötsta kaliber, så mycket som möjligt blitvit iakttagen. De som blitvit byggda i Frankrike ha alla felet att vara ava ga ull sin inre byggnad, men besitta, alla de tordelar som medfolja det franska sättet att tästa pansarplåtarne med hvad man kallar träskrufvar. Dessa skrufvar begagnas nu nästan allmänt utom i England; och utan tvifvel är deras användande vida utt föredraga tramför det engelska att sästa pansaret med skrurbultar. De båda pansarbåtarne som byggts i Amerika äro de största och äfven de sämsta, både i afseende på styrka och arbete samt ärven hvad sjödugligheten beträffar. Man erinrar sig kanhända huru nära det förstå at dessa, Re dItalia, var att gå till botten a Atlantiska hafvet, och för någon tid trodde man verkligen att det gått förloradt. Besynnerligt, som det kan synas, är det emellertid tullkomligt sannt, att allt tungsmidet, ankaren, kablar o. s. v. samt äfven pansarplåten will dessa skepp beställts och utförts i England och Frankrike samt sändts till Amerika, och att allt hvad Italien vunnit på denna okloka affär varit, att det fått betala nära bundra procent högre pris för dessa europeiska jernuärbeten, hvilka på ett dåligt sätt blifvit hoptogade till någonting liknande de amerikanska monitorerna. Det skepp, som för närvarande bygges för italiensk räkning vid Millwallfabriken i England, är längtifrån att betraktas såsom ett prot på hvad ett godt pansartartyg bör vara. Detta skepp är -Asfondatore och är såsom dess namn antyder en pansarvädur, ehuru ej af farligaste slag, enär den endast har ett litet och trubbigt undervattensnabb. Dess längd är 295 tot, djupgåendet 21 fot och drägtigheten omkr. 2.500 tons. Den skall ha en enkel propeller med 700 hästkrafters maskin. Med sådan maskinstyrka och med en ringa bredd i förhållande till längden garanteras dess längd till 15 knop i timman, en hastighet, som skulle tillåta fartyget att använda sitt näbb med en förfärlig verkan, om blott. detsamma vore bättre konstrueradt för ansall. Denna: del af. skeppet sträcker sig nemligen blott 8 fot sframför stäfven och är dessutom så tung i förhållande till dess displacement. att den verkar snarare som ett hinder än på annat sätt. Affondatore är beklädd trån för till akter med 4 2 tums pansar på 9 tums tekunderlag och törsedd med en inre beklädnad af en halr tums jernplåt. Detta skepp är afgedt för två 600-pundare placerade i rörliga torn, ett föroch ett akterut. Tornen skola bli släta eylindrar, med galler i taken och sättas i rörelse medelst vanligt maskineri under däck. De komma att be