Göteborgsposten – 24 februari 1865, sida 1

— Följ mig, upprepade etiftsdomaren. Gaston började gå efter honom. Stiftsdomaren gick långsamt och med stor försigtighet, som om han gått utmed ett bråddjup. Gaston deremot hade denna ojemna och tunga gång, som är en följd af ruset. På detta sätt tillryggalade han ungefär tvåhundra steg, sedan dörren till galleriet blifvrt tillsluten efter honom. — Men hvart djefvulen för ni mig? trågade hun. — Följ mig ännu några steg, sade stiftsdomaren. Plötsligt gjorde galleriet en krökning, stiftsdomaren stannade och ställde sig emot muren. — Hvarför stannar ni? frågade Gaston. — Det är emedan ...jag tyckte mig se... — Hvad tyckte ni er se? — Ett spöke... — Se så! sade Gaston med ett gapskratt, gif mig er lampa; jag skall gå förut. Han tog lampan ur stiftsdomarens händer och lyste framfor sig, men brydde sig ej om att se framför sina fötter . . . Stiftsdomaren tog ännu tre steg och stannade. Gaston fortfor att skrida framåt, men plötsligt tram pade hons fot, ej på fasta golfvet, utan på en rörlig yta som svängde sig om... Stiftsdomaren hörde ett anskri... Lampan slocknade, och bullret af en kropps fall uppsteg ur det gapande djupet af en okänd afgrund. —