Göteborgsposten – 24 februari 1865, sida 1

XXIX. Låtom oss återvända till vinbåten. Olyckshändelsen hade varit så oförutsedd, att den åstadkommit ett slags med förväning blandad förskräckelse hos den liila besättningen. Konungen sjelt var ej fri från denna första känsla af fruktan. Å Icke såsom skulle han darrat för sig sjelf — Henrik af Navarra darrade aldrig af fruktan för sin person — utan för Bertha de Mallevin. Han tog henne i sina armar, och förblef ett ögonblick stående i fören af farkosten. Efter att ha uppnått lastrummet, eteg vattnet svart upp till däck. — Vi skola sjunka! ropade konungen. Rädde sig den som kan; mina vänner! Han sökte med blickarne sina följeslagare. De voro alla på däck! med undantag af den gamle Mallevin, hertiginnan och förrädaren Guston. i Den förste hade i sin kajuta blifvit öfverraskad af vattnet, de två andra hade redan kastat sig i floden... — Noö, sade Henrik, radda hertiginnan! Han kastade sig raskt i vattnet, alltjemt hållande Bertha de Mallevin i sina armar. Menrik var god simmare; han uppnådde lyckligt qvarnen efter att ha fått käm a mot strömmen och undvika klippor och bränningar; förskräckolsen i förening med den isande kölden hade förorsakat en svimning hos Bertha.