Göteborgsposten – 22 februari 1865, sida 2

XXVII. Stiftsdomarens af Panesterre slott afspeglade vid det klara månskenet sing gråa torn i Loireflodens gulaktiga vatten. Herren till Panesterre var stiftedomare, emedan han innehade sin förläning af biskopen af Nantes. Det var en gammal boning som daterade sig från korstågens tid. Nedrasade murar, förfallna torn. en hundraärig park, gyttjiga vallgrafvar, ingenting fattades. Väderflöjlarne vredåo sig med ett hemskt rasslande för blåsten, och hafsörnarne flögo pipande mellau de förfallna murarne. Sedan lång tid tillbaka hade ej fällgallret varit nedsläppt, vindbryggan förblef fälld, beväpnade män funnos inga. Det var en oangenlig förläning detta Panesterres. Den hade blott några få skattskyldige bönder, och dess banr beherrskade knappt tre socknar. Stiftsdomaren var en till åren kommen man, till hälften tillhörande kyrkan, till hälften militärståndet. Han hade varit munk i sin ungdom, soldat något senare. BRiskopen af Nantes hade gjort honom till borgherre. Liten, undersätsig, med trindt och rödbrusigt ansigte, inställsamt leende, uttryckslös blick, framskjutande mage, hvita och hulliga händer, kal hjersa och glest skägg — sådan var mannen till utseendet. Han bar värja och brukade stiga till häst; men emellanåt glömde han sig, så att han höll sin värja som en