Göteborgsposten – 22 februari 1865, sida 2

men alldeles ej lemnat honom något. A. hade: stått qvar och sägat ved långt efter sedan N. aflägaji nat sig. För hörande af tvenne personer, hvilka skulle varit närvarande på gården då Andersson och Nilsson sammanträffat uppsköts målet tills igår Då målet denna dag förekom, upplystes att ingen af dem som skulle kunna lemna upplysningar, kunnat anträffas. Svante Nilsson påstod liksom förut att ban lemnat Henrik Andersson de stulna penningarne, hvilket denne, som är en pojke med obehagligt utseende, lortfarunde bestred. Då således inga vidare upplysningar i enken stodo att vinna hänvisades målet till rädhu-srätten. Svante Nilsson qvarsitter i cellfängelset. — En för de flesta inföddu Göteborgare mycket bekant personlighet drog natten till söndagen sin sista suck. Om man säger att denna person var Beata Olsson, skall troligen blott ett fåtal af dem som på Otterhällan bygga och bo veta hvem det var, men om man tillägger att hon var identisk med den s. k. Kulan, annars också Staens ovett benämnd, torde de flesta erinra sig eu eller annat tillfälle då de fått lyssna till någon träta, ur hvilken Kulan, tack vare sin öfverflödande munvighet och sin tungas vilda energi, alltid medförde segerpalmen. Sparsamt u:rustad af en njugg natur utom i afseende på ryggen, der hon bar en väldig puckel och, som sagdt, ätven i afseende på talegåfvan, hade hon dock lyckats vinna inträde i det hel. äkta ståndet. Hennes make var likväl förmodligen icke vuxen sällheten vid hennes sida utan afled långt före Beata sjelf, så at då hon nyligen föll i sin sista sjukdom, hade hon ingeu som vårdade sig. Hon antog derföre till sköterska en visa 4Svenssonska, och denna vakade, med on tröstande bränvinsbutelj vid sin sida, lördagsnatten öfver Beata, som kl. 34 5 s. m. i söndags morse atled efter att ett ögonblick förut ha lags Svenssonskan på hjertat att Ånkta grådden och sockret. Sedan Svenssonskan öfvertygat sig om att Kulan icke mer i deuna verlden skulle komma att bruka sin farliga tunga, företog hon sig en inventering af den aflidnas tillhörigheter och fann bland dessa ätskilliga penningar, af hvilka hon lade sig till en del, hvarefter hon anmälde dödsfallet för en i närheten boende madam Björk. Denna, som visste att Beata hade penningar och fruktade att, såsom fallet också ganska rigtigt var, Svenssonskan utan vidarv formaliteter gjort sig till hennes arfvinge, undersökte äfven qvarlåtenskapen och favn att åtskilligt penningar vaknades. Ansgat af madam Björk som ifall hon gjort gina studier i den populära vältaligheten under Kulans ledning, är en elev som länder sin mästare till evärdelig heder och hvilken nu hade flera tillkallade personer till hjelp, försökte Svenssonskan, som var temligen ankommen redan på morgonqviston. att i hemlighet bortkasta en 5-1dr sedel. Denna rörelse kunde dock ej undgå madam Björks lifliga blick, så att nu blef Svenssonekan fast. Hon häktades sedermera samt stod igår inför poliskammaren, och beror det härpå att Kulans död förorsakat nästan lika mycken uppståndelse som dv mest animerade ögonblicken i hennes bf. Vid polisförhöret iga uppträdde madam Björk afläggande en berättelse om förloppet vid stölden. Hon besökte i tisdags i förra veckan Beata Olsson, som då var lidande af andtäppa. Beata visade henne sina penningar, som bestodo af en ny och en gammal femriksdaler, minst fem rdr i ettor, två danska riksbanksdalrar och åtskilligt mindre silfvermynt. Beata förklarade att om hon blefve bättre, skulle hon gå på puntlånekontorets auktion och köpa sig en schal; men madam Björk som är en praktisk menniska, rådde henne att taga väl vara på sina penningar, så att om hon nu doge, hon skulle efterlemna m del till en anständig begrafuing. Beata medgaf besogenheten af ett sådant fö uiseende och lade siua penningar i öfre lådan af en byrå. Mad. Björk besökte henne sedan på fredags afton, och yttrade dervid Beata att penningarne lågo orörda i byrålåden. Det blef derefter tal om huru Beata skulle lå sig en sköterska. Hon bad utt få låna mad. Björks piga, men denna förkastades såsom välsignad med en sömn, hvilken icke under något vilkor kunde störas förrän efter vissa timmars förlopp. Beata yttrade då att hon gerna skulle taga lilla Svenssonskan, om icke denon stule så förskräckligt. IIarpaå svarade mad. Björk, att Beata väl kunde hålla ögonen på Svenssonskan, så länge hon hade sansen qvar åtminstone. Ja det kan jag notgförklarade Beata, och dermed beslöts det att Svenssonskan skulle antagas. Kl. 3, 6 på Söndags morgon kom Svenssonskan och anmälde dödsfallet tor madam B. Denna skyndar genast upp till den döda, och hennes första göromål är att se efter i byrålådorna, men inga penningar finnas der. Svensonsskan bedyrar, at hon intet tagit, och nu börjas en undersökning i den ull uas säng, hvarest tvenne portmonnåer anträffas. Den ena innehöll omkr 8 rdr, men den andra var tom. Mad. Björk försökte att förmå Svenssonskan till bokannelse, men denna aflägsnade sig hastigt. Sedan hon fått andra personer till biträde, gick mad. B. till Svenssonskans hem, der hon på ofvannaämnade sätt fick reda på en s-rdr som tillhört den oflidna. Hon bysalldes nu af mad. B., som förda ordet i denna improvisera de polisrätt, att afkläda sig, och då hon underk stade sig denna operation föll ytterligare en dansk riks banksdaler klingande till golfvet. Svenesonskan skulle derefter vid polisförhöret af gifva berättelsen om sitt förfarande, och började: — Det var om Lördagen, nej om Fredagen, så fick jag två rdr, nej jag ljuger i min egen pung, tr tredalrar. Så köpte jag bröd och så gick jag till apo teket för att köpa droppar, det var i alla fall, lå mig so — hvad heta deder dropparne igen, som Beats hade på lilla pepparflaskan? Sa betalade jag 36 skil ling i bagarboden med tre tolfskillingar. — Nej, om jag nu får tala, inföll Björkskan Hon betalade i bagarboden med en blank riksdaler det sade mamsell Rika och hon vet nog hvad hoi säger. Men (vänd till Svenssonskan) bekänn hvar dt gjort af de öfriga penningarne? Hade du inte et v. balsstop bränvin hemma hos dig i går? n — Jo, det erkänner jag gerna d, — Men pengarne?