Göteborgsposten – 20 februari 1865, sida 1

— Jag har älskat honom ... under några timmar, jag har varit hans fånge, hans slafvinna ... förstår du? — Nej icke fullkomligt. — Det är likväl mycket enkelt... — Kanhända, men jag är mycket okunnig i politiken och annu mera i menniskohjertats mysterier. Henrik började skratta. — Ser ni, Sire, fortfor Noc, hvad jag ser klarast i allt detta är att hertiginnan är här, och att vi föra henne med oss till Navarra. — Det tyckes mig, sade Henrik, som resan ej vore henne det minsta emot. —Nåvil! om jag vågude gifva ers majestät ett råd ... — Ja gif det... — Så skulle jag säga: Det finnes i slottet i Pau ett torn hvars murar äro tolf fot tjocka, hvars portar ha en tredubbel betäckning af jern och koppar... — Nå hvad vill du göra med detta torn? — Jag skulle der innesluta hertiginnan Anna. — Och sedan? frågade konungen af Navarra. — Sedan skulle jag skrifva till mina kusiner af Lothringen och för dem diktera mina vilkor. — Man får sc ... mumlade Henrik. Rådet kan vara godt. Han vände ryggen åt Noö. i Farkosten hade två kajutor under halfdäcket, af hvilka den ena, som blifvit inredd med all den lyx och elegans hvaraf man varit mäktig, upplåtits åt hertiginnan Anna af