Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 2

uppsatte inom jernvägspersonalen, eller, såsom vi utan att alltför mycket afvika trän den uppfattning de sjelfva ega af sin ställning torde kunna kalla dem, dess ädlare organer, vaka öfver att de mindre vigtiga uppfylla sina funktioner. Ty i allmänhet kan man väl antaga. att bland en så stor mängd underordnade alltid skall finnas någon som, åt sig sjelf lemnad, af glömska, slarf eller vårdslöshet begår en eller annan försummelse, mindre vigtig ibland, såsom det kunnat synas, men dock medtörande större eller mindre törlust af menniskolif. Mot dylika händelser, som bero på en mångfald at underordnade och nödvändigtvis mekaniskt inöfvade, mindre bildade personers åtgöranden, kan man ej ega annan trygghet än vissneten att det högre befälets öga oaflätligt vakar ötver att hvar. och en oselbart uppfyller sina åligganden. Att häkta en lokomotivförare som kört för fort och derigenom åstadkommit olycka. att afskeda en telegrafist, som riktigt uppfattat den första men icke den sista af tvenne motsatta order hvilka hans förman i en med folk uppfylld sal gilvit honom, är visserligen godt och väl; men det allmänna rättsmedvetandet tillfredställes ej, farhågorna tör jernvägsresor upphäfvaa icke derigenom. Att bland en sådan mängd underordnade straffa en försummelse hjelper ej mera än att i ett rum med många flugor slå ihjel en eller ett par af de näsvisaste; det bidrager icke heller mera till att lugna dem, hvilka äro utsatta tör obehaget Den som innchar högre) plats och lön samt tillfölje deraf äfven blifvit iklädd större ansvar måste, och det är derpå allmänhetens hela trygghet hvilar, såvidt en ulycka uppstår genom hans reglementsbrott eller vårdlösbet, äfven lida ett straff, hvilket ej bör bli lindrigare på grund af hans högre ställning. För att sluta denna uppsats må som exempel anföras följande: Förliden höst voro Jernvägsolyckorna i England ovanligt talrika. Tidningarne fördjupade sig i spekulationer öfver sättet att förekomma alla dessa olycksbringande tilldragelser och torsforo dermed, tills slutligen en i Paris bosatt engelsman i Timesuppträdde med en insänd artikel af följande ungefärliga innehåll: Hvad är orsaken dertill att jernvägsolyckorna i England äro så mycket talrikare än i Frankrike? Såvidt jag kan se, inger annan än den, att i sistnämnde land vid dylika tillfällen skulden icke ensam lägges på de lägre jernvägstjenstemännen utan spåras tillbaka till det högre befälet. Jag vet mer än en hög herre inom jernvägspersonalen, som på detta sätt tätt sig sina tvenne års fängelse. Gören på samma sätt i England! Det vare långt ifrån oss att törorda, det så stränga mesyrer skulle vidtagas i Sverige, med anledning af hvad här redan har timat; vi vilja endast anmärka att de engelska bolagen sjelfva, som utan tvitvel fruktade att engelska folkets praktiska förstånd skulle upp tatta en viss sanning i korrespondentens sate, måtte ha tagit saken i betraktande, ty— sedan dess har man aj hört några större olyckshändelser omtalas från de engelska banorna, som äro så ofantligt mycket längre och mera trafikerade än våra svenska. Hvad särskildt jernvägstjenstemännen här i Göteborg beträffar, är det första gången som vi höra att anbud till olyckshändelse genom förvållande af någon bland dem förekommit. vi reservera o88 derföre mot den uppfattning, att hvad som här ofvan vttrats skulle i sin allmännelighat ega tillämpning på dem. Åfsigten har blott varit att lemna en, som vi tro, riktig anvisning om det sätt, hvarpå allmänhetens, medgifvom det, rubbade förtroende till jernvägen skall kunna återställarFrån Boras ekrifves d. 15 d:s i stadens tidning: Man ser dagen igenom torbönder tärdas igenom Borås med lass af oleepers, hvilka på vår jernbana skola vidare fraktar till Herrljunga och sedan användas på UddevallaIlerrljunga-bbanan. Dessutom har man börjat frakta härifrån på banan ej obetydliga partier med lathwood, som skall föras till Göteborg och derifrån sannolikt till England. I alla takter häromkring har man äfven inköpt stora skogsområden, och gjort aftal om ofantliga partier af timmerblockar, hvilka på våra bäckar och åar skola fraktas ner till hafvet, synnerligast åt Falkenberg, för att sågas till plank och bräder för export. Under nu rådande svåra penningkris är detta visserligen en stor lättnad för landtmannen, så vida blott! ej ödeläggelsen hlifver allt för stor, såsom mången befarar.