Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 2

IIvartöre det? — Emedan man i graunska et af den börjat bygga en damm och der nedlagt ofantliga stenblock, mot hvilka båten kunde törna emot och taga sådan askada att den gingo förlorad. — Det ar bra, jag skall vera vak-am, svarade gar scognaren. Och han fördjupade sig ater i sin dröm af kärlek och ärelystnad. — När allt kommer omkring, sade han för sig sjelf, hvarföre skulle hon icke älska mig? hon har ju älskat den obetydlige adelsmannen Lahire och denne lille Raoul, som är blott ett barn... Jag skulle icke förråda henne som de, om hon älskade mig... Nej, jag skulle hängifva mig åt henne med kropp och själ ... och jag skulle följa henue till verldens ända -.-. Under det han resonnerade på detta sätt, hördes lätta och varsamma steg nära honom. Gaston vände sig om och var nära att uppgifva ett rop af glädje och öfverraskning. ön qvinna stod vid hans sida. Det var hertiginnan. — Tyst! sade hon i det hon förde ett finger till sina läppar. Jag plågas af sömnlöshet och kommer upp för att andas frisk luft. ö Gastons hjerta slog väåldsamt. Anna af Lothriagen satte sig på en bundt hoprullade tåg nära styret. — Har ni stått bär länge, herr Gaston? frågade hon.