Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 2

— Sedau en timma, fru hertiginna. Är ni den ende som för tillfället har vakten ombord? — Ja, fru hertiginna, hvar och en i sin tur. — Hvarföre fäster ni så envist era blickar på horisonten ? — Jag söker att upptäcka qvarnen. — Hvilken qvarn, herr Gaston? Gascognarer berättade för hertiginnan hvad Noö nyss sagt honom. — Kan ni simma? — Som en fisk. Hertiginnan gjorde upp en infernalisk plan i sitt sinne. — Om farkosten lede skeppsbrott och ginge i qvaf, tänkte hon, skulle guldtunnorna sjunka till bottnen på Loirefloden. Kanhända skulle de vara förlorade för oss, men säkerligen komme de ej att gagna hugenottern Derföre måste vi göra skeppsbrott, men för detta ändemäl är det nödvändigt att denne man ar min inom en timme. — Ack! min Gud! utbrast hon med förskräckelse, akttag åtminstone stor försigtighet, herr Gaston; om vi skulle drunkna . . . Han kastade på haanen blick brinnande af entusiasm och kärlek. — Frukta intet, ers höghet, eade han; om en olycka hände, skulle jag rädda er! Hon närmade sig intill Gaston och med siu mest harmoniska röst yttrade hon: