Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 1

Hon sof likväl icke. Nej hennes skarpa politiska hufvud, som de lothringska prinsarne sade, öfverlemnade sig åt kloka beräkningar, hvilka hade till föremål, icke konungen af Navarra, men hans skatt. Anna sade för sig sjelf: — Denne vackre kusin med sin gyllene vältalighet talar förgäfves med mig om kärlek. Förgäfves svär han att vara min slaf och erbjuder mig min frihet. Jag är hans fånge, det är hvad som är säkert. För öfrigt tänker han mycket mer på att sätta sina guldtunnor i säkerhet än på att bevisa mig sin kärlek. Må jag derföre å min sida tänka på något medel att förhindra dessa vackra tunnor, fyllda med guldmy nt, från att fortsätta sin väg till hugenotterna, hvilka jag hoppas Gud tillåter oss förgöra till sista man! Vid första påseendet kunde det tyckas dåraktigt af hertiginnan att öfverlemna sig åt dylika planer. Hon var ensam, hon en qvinna midtibland dessa ätta eller tio män, som skulle låta döda sig till sista man för att försvara den reformerta religionens skatt, och likväl vågade hon tänka på att bemäktiga sig den. — På hvad sätt? genom hvilka medel? Hertiginnan visste det ännu icke, men hon sökte efter utvägar, förtröstande på ordspråket: Hvad qvinnan vill, det vill Gud! — Konungen af Navarra, sade hon för sig sjelf, påstår att då han väl kommit till Bretagne har han många vänner. Det är sannt. Det hvimlar af hugenotter i Bro