Göteborgsposten – 17 februari 1865, sida 1

ringar. Sådant var åtminstone det intryck han gjorde på hertiginnan. Och då erfor hon behofvet att på denna Jungfruliga natur försöka makten af sin öfverväldigande skönhet. Hon gick att sätta sig så, att det ljus som inträngde genom det lilla fönstret på kajutan föll på hennes förtjusande ansigte och gyllene lockar. Gascognaren blef förbländad. Aldrig hade han i sina drömmar om kärleken vågat tänka sig en sa förtrollande varelse. — Oh! hvad hon är skön! tänkte han. På samma gång tilltalade hertiginnan honom. Anna af Lothringen visste att göra sin röst förtjusande, att i den inlägga en viss hemlighetsfull trollmakt. Man behöfde ej se henno för att tappa hufvudet, att höra henne var tillräckligt. — Är det er, min herre, sade hon till honom, som konungen af Navarra fäster vid min person. Gascognaren bugade sig. Huru heter ni? Gaston, ere höghet. — Ni har ett mycket vackert namn, min herre, och det behagar mig på det högsta... Vid dessa ord rodnade gascognaren. Se der en man, tänkte hertiginnan, som innan morgondagen skall älska mig som en galning. Högt sade hon: -Ni är utan tvifvel vid konungens af Navarra garde? — Ja, fru hertiginna. Foris.)