Göteborgsposten – 15 februari 1865, sida 1

mannen. Min hjelpare ville genast göra aflärer med mig och inom så minuter egde han min båt och jag hade tre dollars mera i fickan. Dermed slutade min båtfärd. Jag steg i land. Detta var alltså Oljestaden! Man kunde också verkligen lukta sig till denna öfvertyselse. IIvad jag såg var smuts och lera, men inga vägar. Affärerna ha ännu ej haft tid att tänka på renlighet. Jag vandrade fram mellan oljebrunnar och oljnederlag, lador och andra rucklen och höll på min olippriga stig Petroleumhotellet alltjemt i ögonsigte. Sålunda hann jag ändtligen tram till hufvudgatan, promenaden. Den var tom på spatserande, tom på vackra ekipager, men deremot raka motsatsen till dammig. Utefter dess ena sida höjde sig en naken klippmur, och alldeles bredvid dess fot lopp gatan. Nej, den lopp icke, den kunde icke löpa, men stod icke heller stilla. hen var nästan bottenlös. Hästar med tunga laster af oljlat sjönko ned ända till knäna, ryttare med oerhörda vattenstöflor redo hit och dit sökande efter de bästa ställena, liksom hade de vadat. För fotgängare var en smal bräda utlagd, på hvilken alla skyndade fram och åter trängande sig mellan hvarandra. Kommo vagnshästar i närheten, så stänktes en halfflytande oljaktig massa örver totgängarne. Dervid var en hvar van, och jag låtsade ej derom för att icke synas som en nyanländ. Just på den punkt hvarest den förbirinnande bäckens smuts förenade sig med gatan ligger en oljebrunn, som inbringar sina egare 150 dollars i daglig hyra. Han hemtar hvarje dag sina penningar, och detta är allt hvad han har att göra. I Potroleumhotellet sann jag den uppmärksammaste betjening ocn god mat. KRenlighet i en dylik dyhäla är dock en omöjlighet. Följande dag regnade det, och nu var det smuts både inne och ute, väta både inne och ute. Naturen hade snufva och äfven jag fick dei. Följande dag sken solen klart. Redan tidigt satt jag till häst med ett paraply, en resschal och en ask med papperslöskragar. Denna värdefulla egendom var sorgfälligt fästad vid sadeln. Man måste erkänna att jag var märkvärdigt utrustad för en ridt om tre dagar. Värdshus skulle man finna öfverallt, sade man mig emellertid. Att komma ut ur staden var ej precist lätt och erfordrade min hela skicklighet som ryttare. En forman tröstade mig genom det meddelande att vägarne voro ännu vida sämre. På min venstra sida utbredde sig en vidsträckt slätt. Till höger reste sig kala höjder, som trängde ända ned mot tloden och ofta voro genombrutna at klyftor. På slätten reste sig milsvidt svarta ställningar, inom hvilka pumpar rasslade upp och ned. Hela trakten var så frånstötande som någonting kan vara för en man, hvilken har en fördom för renlighet, en näsa för angenäm lukt och ett öga för fria fältets grönska. Allt hvad man här ser är svart. Marken är svart, enär den är mättad med öfverflytande petroleum. Maskinhus, pumpar och vattenhållare äro svarta af stenkolsröken från ångmaskinerna. Hyddorna — ty ett hus finnes ej på milsvidt atstånd — äro svarta, menniskorna som arbeta emellan tunnor, maskiner, diken och vagnar äro svarta, och tillochmed träden, hvilka liksom rädda hakat sig fast på bergets sluttningar, buro den gemensamma dystra klädnaden at svart. Blott högt uppe på bergets spetsar i närheten at skyarne upptäckte man något al naturens grönska. Men der nere bar allt samma uniform, med undantag af den muntra bäcken som öfver kiselstenarne hoppade ned mot dalen. Den blixtrar dock ej likt silfver i solstrålarne utan liknar ett rörligt band af