Göteborgsposten – 15 februari 1865, sida 1

XXI. Raoul och Lahire samtalade på dick. Aftonen var inne, en af dessa vackra vinteraftnar med nästan blå himmel, som komma oss att tro på vårens snara återkomst. Solen hade praktfullt sjunkit ned bakom horisonten, lemnande efter sig en skön purpurfärg, som afspeglade sig i Loireflodens lugna vatten. På de båda stränderna hade man en behaglig omv ling af grönskande kullar, borgar och små hvitfärgade hus som stucko fram bland vinrankorna. Stora hvita och svarta kor betade på ängarne utmed poppelallöerna. På afstånd hördes bjällror från betande hjordar, och ännu längre bort hördes en kyrkoklocka ringa till aftonbönen. Luften var mild och angenäm, som i slutet af September. — Ack! min vän, sade Lahire, man må vara hur manlig som helst, man må vara huru van som helst vid sinnesrörelser, så finnes det dock sådana som bringa en ur fattningen . . Raoul suckade och svarade : Jag vet om hvilka sinnesrörelser ni talar. Ni har återsett hertiginnan och ni har erinrat er... — Ja, sade Lahire, som suckade i sin ordning. Ack! hon har älskat mig, ser ni. — Mig också, min herre. — Mindre än mig, kanske... — Betviflas! sade Raoul.