Göteborgsposten – 14 februari 1865, sida 1

— Min sömn måste vorkligen ha varit bra tung, då jag kunnat tillryggalägga on så lång väg sofvande. — Ja i sanning, sade Henrik. . Hon gjorde en åtbörd och anvisade honom en stol. — MNätt er då, min kusin, sade hon. Henrik lät ej bedja sig, han satte sig. — Jag brukar vanligen vara lättsöfd, återtog hertiginnan af Montpensier. — Ja, men Hardoninot hade förutsett det, madame. — Hvem är da Hardoninot; — Den hedersman hos hvilken ni logerat och som ni tagit för en värdshusvärd. Han blandade ett visst sömngifvande medel i ert vin. Hertiginnan slog sig för pannan. — Ah! sade hon, Raoul har förradt mig. Den nedrige! — Det är sannt; men förlåt honom, han lydde mina besallningar. Anna al Lothringen betraktade Henrik af Navarra som huggormen bör betrakta den man som sätter foten på honom för att krossa honom. — Verkligen! sade han. Min vackra kusin, återtog Båarnaren, jag vill säga er tanke helt och hållet. — Jag är nyfiken att fa höra om ni träffar rätt, svarade hertiginnan. Henrik fattade ater hennes hand, och hon drog den icke tillbaka. Ni siger er sjelf, fortfor han, att konungen af Navarra, som med rätt eller orätt föreställer sig, att ni är