Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 1

— Nin vän, sade Henrik, skynda att öppna er båtbrygga och låt oss passera utan att yttra ett ord. Det är ett godt råd jag gifver er. Anna af Lothringen, hertiginna af Montpensier, såg och hörde, men förgäfves försökte hon frigöra sig ur sin dvala. Den lothringske kaptenen steg tillbaka i sin båt med största skyndsamhet och lät öppna båtbryggan. Vinbåten fortsatte sin väg, och Henrik yttrade nu till Noö: — Du ser väl att mitt lejdebref är godt. Den fördömde lothringaren skulle ha visiterat vinbåten och konfiskerat våra tunnor. Förstår du nu? — Men hvad skola vi göra af hertiginnan? Det är ännu min hemlighet, sade Henrik. XIX. Solen hade stigit upp öfver horisonten. Vinbåten hade stannat, och liksom om hertiginnan blott väntat härpå för att öppna ögonen, hade hon vaknat i samma ögonblick båten upphörde att röra sig framåt. Men den märkvärdiga klarhet i medvetandet som hon haft under sin dvala var nu försvunnen. Minnet var borta i samma stund hon uppvaknade. Hertiginnan af Montpensier, som insomnat i ett rum i den gamle Hardouinots hus, kastade nu omkriug sig en häpen blick. Hvar befann hon sig?