Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 1

— Den der bör vara min lothringske kapten, tänkte Henrik. Den storväxte mannen blickade på fursten med misstroende. — Ni är lothringare? sade han. — Ja, svarade Henrik på ren tyska. — Och ni ämnar er till Nantes? — Ja. — I hvad ändamål? Henrik lade ett finger på sina läppar. — Ni är nyfiken, sade han. Den store kaptenen bröstade sig. — Vet ni, unge man, sade han, att jag kallar mig Hermann, att jag är kapten i hertigens af Alengon tjenst, och att jag har rättighet att få veta allting? — Men har ni icke, innan ni kom i hertigens af Alengon tjenst, tjenat huset Lothringen, sade Henrik. — Ja det är fullkomligt sannt. — Sålunda känner ni hertigarne af Guise och Mayenne? — Fullkomligt väl. — Och hertiginnan Anna af Lothringen? ... — Ännu bättre. Jag har tillhört hennes garde i Nancy. — Nåväl! sade Henrik, kom med mig, och ni skall få se att ni är för mycket nyfiken. I det han yttrade detta tog han kaptenen vid handen, förde honom fram till tältet och visade honom hertiginnan som låg utsträckt på en hvilobädd. Lothringaren ryggade tillbaka och bugade sig djupt.