Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 1

operan: Recetter och gästroller in spe. — Gifter mål. — En ledsam nyhet. — En maskeradbal i stors verlden. Nihil emcertius vulgo, Lingenting är i all. mänhet osäkrare — för att tala med en mera gäker än kunnig studentkandidat — ingen. ting är i allmänhet osäkrare än nära nog all. ting i våra dagar. Osäkerhet både till lands och vatten! Oförutsedda stoppningar inom handelsverlden och på våra jernvägar. Snömajestätet Calle Vinter, som hittills spelat sina spratt mest kännbart i samhällets lägre regioner, på vippen att rydde Kongen at Veien, insnöade jernvägståg, uteblifna poster och ramlade postkuper, se der saker som numera kunna kallas alldagliga! Och så till en liten omvexling i vinterkylan små påtuttningar här och der, nog är det trefligt alltid. Men öfver alla dessa mer eller mindre trefliga omständigheter i det menskliga lifvet, strålar en klar, nordisk vintersol, isen ligger ända ut till Winga och ett aldrig så litet snöfall till, och vi ha ett excellent slädföre, termometern närmar sig alltmera det gradtal, hvarmed våra nordligare landsmän äro hugnade, bottenisen, säger skärgårdsboen förnumstigt, har stigit upp, allt bebådar att vi kunna räkna på en stadig och ihållande vinter, något som man började tro icke vidare var att hoppas på i gamla Sverige. Men ack, hvad som kan synas trefligt nog för den som eger ett varmt hem och en varm rock att ta på sig då han går ut, är förfärligt, outhärdligt för den fattige. Hvarföre icke här likasom i hufvudstaden vädja till den allmänna barmhertigheten för anskaffande af ved och, om möjligt, för årstiden lämpliga beklädnader åt de många af våra medmenniskor, på hvilka kanske i dessa dagar förtviflans och hopplöshetens tårar frysa till is på de utmagrade kinderna? Vi skulle icke ett ögonblick tveka att söka åstadkomma en sådan insamling och utdelning, om vi icke voro öfvertygade om att en dylik uppmaning icke långe skall låta vänta på sig från ett håll, der man bäst bör vara underrättad om huru i dessa dagar nöden uppenbarar sig i fattigmans boning, nemligen från Tillsyningsföreningen. Vintern herrskar, som sagdt, med oinskränkt och obestridt herravälde öfverallt i vår Nord. Oaktadt alla direkta och indirekta uppmaningar förete våra trottoarer ettdera anblicken af små syperba isbanor eller också Alper, något smutsiga visserligen och en miniature, men ändå tillräckliga att kosta ett eller annat ben på den som, särdeles i skymningen, klifver på i sin vanliga lunk, förlitande sig på att lefva i ett samhälle der lagar och författningar efterlefvas och — öfvervakas. Låtom oss, medan vi äro i farten på våra trottoarer, lägga dem det vederbör allvarligen på hjertat att luckorna öfver nedgångarne till källrarne äro ordentligt pålagda, så att det icke i likhet med hvad vi häromdagen voro i tillfälle att iakttaga, kan hända att de plötsligt ge vika under den intet ondt anande vandrarens fötter. Man må besinna att det icke längre är modernt att uppträda som Donato, särdeles om man kan tro en korrespondent från London, som påstår att man der redan kan räkna till Donato XVIII. Från Ystad till Haparanda ingå — dagligen hade vi så när sagt — underrrättelser. om vinterns fattande af regeringstömmarne. På sina ställen i landsorten har den haft den menligaste inverkan på konsten. Så har sujetterna vid Jean Gautiers af 50(?) personer bestående konstberidaretrupp måst genom snödrifvor i cirkus bana sig väg upp på hästrysgen, en nog kylig konstproduktion, som torde haft sina sidor oaktadt åskådarnes, som det hette, varma bisallsyttringar. I Mariestad