Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 3

SALHH1A prev vvu ILVYIILRUII T !! 11) RN elegant. Den nedbrunna Surreyteatern var en gammalmodig byggnad, till hvilken utgångarne för publiken voro många och rymliga Hvad skulle ha blifvit följden af en dylik händelse på en teater sådana som många finnas, med blott få och trånga ingångar? Prån Paris skritves nyligen i en korrespondens till ett tyskt blad bl. a. följande: — Det berättas att en rik sydamerikanare erbjudit sitt hjerta och sin band åt den ryktbara m:lle Teresa. Teresa är, som bekant, en sångerska hvilken sedan lång tid tillbaka alla aftnar drager publiken till Alcazar, ett af Paris elegantaste och mest fashionabla cafes chantants. Det är hon som förskaffat en vanlig gatvisa med omqväde: Rien nest sacr pour un Sapeur en sådan popularitet att man till och med sjunger den i palatserna. Hon är hvarken ung eller vacker. Hon ser ut som en dragon, rör sig som en dragon och hennes röst klingar som en dragons; men just detta tyckes ha utöfvat en utomordentlig dragningskratt på en viss publik. Med en repertoar af ett dussin mer eller mindre frivola visor sjunger hon årligen ihop minst 60,000 fres. Hon mottager inbjudningar från de förnämsta salonger, der hon uppträder med de omtycktaste sångerna af hennes fördomsfria program. Hon har allaredan sjungit hos hertigarne de Choiseul och de Mouchy och i flera andra högförnäma salonger. Sångerskan sysselsätter ett halft dussin poeter, som enkom för henne författa sånger, hvilka sedan underställas hennes skarpa kritik. Hon pröfvar dem alla och behåller de bästa, d. v. s. de mustigaste. Hon har äfven sina egna kompositörer. För någon tid sedan sjöng hon på en soir hos hertigen af Galiera sju nummer och helsades af de talrika gästerna, bland hvilka äfven Thiers och furstinnan Metternich befunno sig, med stormande bifallsrop. En rik sydamerikanare berättas nu, som sagdt, vilja föra henne till altaret, men man påstår att Teresa är döf för alla hans kärleksförklaringar och lysande anbud. Hon lärer nemligen umgås med den tanken att uppträda på scenen för att der skörda nya lagrar, hvilket måhända skall lyckas henne, ty i Paris är ingenting omöjligt. Sardoues nyaste stycke Les vieux garcons (De gamla ungkarlarne), torde komma att få upplefva minst 100 representationer å Gymnase, att döma af det stormande bifall som kommit det till del de första gångerna det uppförts. Intrigen, i författarens vanliga lätta, att icke säga lättfärdiga manr, är i korthet följande: Tre ungkarlar, hvilka alla hata det äkta ståndet och sätta en ära uti att spela de äkta männen alla möjliga spratt, ha gett stycket sin titel. I detta snygga klöfverdlad är Mortemer, ehuru redan hunnen till femtiotalet, den farligaste. Han är rik, själfull, älskvärd, och har gjort till sitt lits uppgift, att intaga alla vackra flickor, som komma i hans väg. En sextonårig ungmö vid namn Antoinette lockar han under någon förevändning hem till sig och använder hela sin tjusningsförmåga för att få henne att lyssna till hans böner. Den unga flickans oskuld räddar henne emellertid från att förstå honom och skamflat och förvirrad lemnar den gamle Lovelace sitt tilltänkta offer. Då Antoinette lemnar Mortemers bostad öfverraskas hon emellertid af mr de Nautya, hennes trolofvade. Den unge mannen blir svartsjuk, och man måste medge icke utan orsak. Han utmanar Mortemer på duell. Denne antar utmaningen, men då han vid förberedelserna till densamma ordnar sina papper faller ett bref honom i händerna, som kommer honom att studsa. Brefvet är skrifvet af en dam, hvars namn han bland sina otaliga kärleksäfventyr visserligen icke förmår erinra sig, men sigillet på detsamma liknar fullkomligt den unge mannens på utmaningsbrefvet. Huru förklara detta? Genom en händelse erfar han emellertid att de Nautya är hans son. Han kan derföre icke duellera med honom, men icke heller ge honom något skäl för sitt besynnerliga uppförande. Nautya tror honom derföre vara en feg usling och behandlar honom som en sådan. Mortemer tiger, men fäller tårar af inre förkrosselse. Nautya, som tror att Antoinette är för alltid förlorad för honom, vill slita sig lös från henne. Hon ötvertygar honom dock snart om sin oskuld och han är lycklig att åter finna henne värdig hans kärlek; i detta lycksaliga ögonblick inträder Mortemer. En igenkänningsscen eger rum och sonen störtar sig ändtligen i sin faders öppna armar. — Pjesen är skrifven med mycken kännedom om scenens ressurser. Som motstycken till de tre ungkarlarne förekomma tre äkta män med deras fruar, särdeles skarpt och omsorgsfullt tecknade. Mortemers töte-å tåte med Antoinette, som kunnat bli en fruktansvärd klippa för författaren, är spännande utan att såra anständighetens fordringar. Att i detta stycke åter en i moraliskt hänseende usel far fått ett dygdemönster till son, tyckes vara en inrotad sjukdom hos de moderna franaka författarna . LV2