Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 3

Mars månad, enär alla rollerna redan äro instuderade. Denna opera skall vara Meyerbe ers största mästerverk, så försäkras åtminsto ne af fullt kompetenta domare. Vare emel lertid dermed huru som helst, ett är visst, at första representationen af ÅAfrikanskan bli en epok inom den musikaliska verlden i Paris och att man redan från många håll gör alle ansträngningar för att få öfvervara densamma Inom konstnärsverlden är man mycket flitig och på ateliererna arbetas rastlöst eme dan de konstverk, hvilka skola kunna få plats på årets stora konstutställning, som öppnas d 1 nästk. Maj, böra vara inlemnade redan d 20 Mars. Det vore önskligt om, som det sy: nes, denna utställning blefve af mera betyden het än de föregående. Utställningarne skulle i allmänhet vinna betydligt i anseende, om de omhuldades af de redan erkända, stora mästar ne; men dessa öfverlemnas i sjelfva verket å yngre kratter att täsla om palmen. En af nu tidens solidaste och arbetsammaste artister som icke heller bevärdigar utställningen med något alster af sin pensel, är den forne direktörer för konstakademien i Antwerpen, Gustave Wap pers. Han är sedan några tiotal af år tillbaka bosatt i Paris, der han utom en följd af utmärkta porträtter, målat flera förträftliga taflor, såsom Columbi död, Romco och Julia samt en mängd andra. Han arbetar för närvarande på en tafla som säkerligen skall komma att göra stort uppseende. Den föreställer Egmonts familj efter hans afrättning bedjande framför ett kapell. Wappers har till stoff för denna komposition användt en rapport från hertigen af Alba till Philip II. I denna rapport meddelar Alba sin dystre herre underrättelsen om grefvarne Egmonts och Hoorns afrättning, och anbefaller i hans särskilda åtanka den förres enka. Han berömmer hennes dygd och fromhet och tillägger, att hon med sina barn otvifvelaktigt skall komma att lida nöd om icke konungen anslår något understöd åt henne, ja han vet icke, säger han, om denna olyckliga familj i dag har utväg att förskaffa sig en qvällsvard. Han glömmer icke heller att omtala att grefvinnan, under det hennes gemål satt fängslad, icke lät någon natt gå förbi utan att med sina barn uppsöka någon andaktsort och derstädes uppsända varma böner, samt tillfogar att det på jorden säkerligen icke flnnes någon olyckligare familj än den som schavotten nyligen beröfvat make och far. Wappers har till motiv för sin tafla valt det ögonblick, då grefvinnan, omgifven af alla sina barn och efter den tidens sed barfota, stannat framför ett upplyst kapell. Taflan gör ett mäktigt intryck och utmärker sig för en mästerlig gruppering. Wappers är en äkta Flamåndare, som oaktadt sin långa frånvaro från fäderneslandet lika litet glömt det, som det glömt honom. Björnjagt. Från Ofver-Calix berättas att man en dag under sistl. December månad i närheten af Tjessajerw fällt en större björn. Sedan jägarne, som flera gånger under hösten påträffat och jagat björnen, dock städse utan annat resultat än att nalle fått en och annan obetydlig rispa af jägarnes spjut, samlats kl. 11 å Kynsberget, började jagten och man lyckades snart att finna spår. Efter att hafva följt detsamma omkring 1 timme, påträffades björnens ide. Då en af jägarne, hvars namn var Hedlund, närmade sig igluggen, stack björnen ut hufvudet och visade sina långa tänder och små gnistrande ögon. H. stack honom nu midt i ögat med sitt spjut, hvarefter nalle erhöll ytterligare tvenne styng samt ansågs död. Sedan jägarne dragit björnen fram ur idet, bundo de hans hufvud och framfötter tillsammans, vände honom på ryggen och drogo honom mot hemmet. Vidare fördes han på släda, och måste, då han vid framkomsten ännu gaf tecken till lif, dödas genom ett skott.