Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 1

Lahire och Raoul gingo sist i tåget med värjorna dragna. Under det de gingo framåt samtalade de. — Ack hvilken förtjusande qvinna, herr Lahire! sade Raoul. Olyckligtvis älskar jag Nancy. — Ännu alltid? — Ja mer än någonsin, herr Lahire. Lahire suckade. — Och jag, jag älskar min käre kung af Navarra, ty utan honom ... — Utan honom? utbrast Raoul som erinrade sig att Lahire fordom tillbedt hertiginnan. — Skulle jag ha följt henne till verldens ända. — Nåväl! sade Raoul, ni kommer nu att följa henne till Navarra. — Bah! utbrast gascognaren, tror ni att konungen vill föra henne dit? -— Utan tvifvel, det är en vacker gisslan. — Då skall jag få tid att åter göra henne min kur, min käre Raoul. — Ni är enfaldig, min käre Lahire. — Enfaldig? — Ja visserligen! Om någon kommer att göra hertiginnan sin kur ... — Så blir det ni! — Åh! nej visst icke. Jag älskar Noncy och går att återse henne... — Nåväl! hvem annars? — Det blir konungen.