Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 1

härmed antagonismen mellan det avtokratiska östern och det fria vestern. IIvarje dag har sedan dess gjort sitt till i denna kamp; hvarje dag har en sten ryckts från vårt moderna samfund och infogats i den ryska byggnaden, och den ryska handen har genast visat sig i hvarje stat, der något tillbakagående steg tagits. Denna Rysslands oafbrutna gång mot vestern, ständigt förberedd genom söndringen, beskyddet och upplösningen, alltid gjord definitiv genom proskriptionen samt befolkningarnes utödning eller omflyttning, är den en expansiv folkrörelse, en aristokratiens tradition eller en suveräns testamente? Är den resultanten af alla dessa förträtfligt samverkande krafter ? Rysslands styrka ligger i dess enhet och vår söndring. Det är på samma gång andligt och verldsligt, och vi ha nästan lika många trosbekännelser, som vi äro individer, lika många politiska och sociala konstitutioner som vi äro stater; det är nästan endast slaviskt och vi äro en mosaik af racer; det talar ensamt ryska från Nordamerika till Oderns stränder, och vi ha lika många olika språk som dalar. Ryssland ser våra söndringar med lugn, emedan det ser dem med förtröstan. Det ser dem med förtröstan, medan det, starkt i sin ärelystning och sin verksamhet, vet, att ett förbund, huru innerligt det än må vara, mellan staterna vestern, skall vara af öfvergående natur, och att i så fall det enda det har att göra är att tåligt vänta. Det räknar på att en italiensk nationalitetsfråga skall för alltid aflägsna Österrike från Frankrike, att misstro om gränserna städse skall underhålla ett slags fientlighet inom Tyskland mot Frankrike; att gammal afundsjuka alltid skall drifva England att afstå från enighet med Frankrike i det ögonblick verklig fransk fördel skufle vinnas af en dylik enighet. Det räknar på, att en religiös eller romersk fråga skall alltid skapa olika läger mellan protestanter och katoliker, vidare mellan absolutistiska protestanter och liberala sådane, mellan liberala och absolutiska katoliker. I denna stora konflikt mellan Asien och Europa, Ostern och Vestern är Östern ett block, Vestern ett dammoln, och de fästningar som fordom skyddade Vestern, Turkiet, Polen, Sverige, äro raserade eller ha fått murarne nedrifna. Bör man nöja sig med en sådan ställning. Men det är ej nog. Fienden är på platsen och har sedan länge lemnat bakom sig denna strategiska ställning vid Bosforen, öfver hvilken Vestern fortfarande vakar så ifrigt. Slafven och greco-ryssen inneha stor del af det ännu till namnet i vesterländska kejsardömet Osterrike. De mottog der skenbarligen sina ordres från de europeiska regeringarne, men impulsen, fastän hemlig och innu ofta obestämd, från Petersburgs religiösa och nationala centrum. Då omständigheterna skola visa sig gynnande, skola Turkiet och Osterrike, uppfyllda med slaver, falla tillsammans, och Preussen skall se hela stycken af sina murar falla ned. De hade ännu nyss örsvarare; polackarne skola nu skratta åt deas olycka. Förf. anmarker, att Ryssland icke är utau vänner i Frankrike, der man alltid är lätt anändlig för liberala ider, och låter sig gäckas f Rysslands skenliberalism. Fransmännen dklaga, att polackarne för sin sista resning valt (!) året 1863, just då Ryssland utfört sin mancipation af de lifegna! Men äfven om lenna Rysslands liberalism skulle vara verkig och icke blott låtsad, skulle vi likväl icke känna oss hugade för en nog liberal tjelförnekelse, att i dess händer lägga Europas oll och oafhängighet.