Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 1

2 — —: — Ä 2 Skandinavien. La Scandinaoio par Lars Heyer. Paris. II. Vi fortsätta i dag redogörelsen för pseu donymen Heyers intressanta broschyr med of vanstående titel, dervid betraktande en starl skandinavisk stats ställning till hela den euro peiska civilisationen. Nationalitetsfrågan, som så länge under tryckts af bajonetten eller sabeln och så ihär digt förnekats af den gamla diplomatien, har i vårt nittonde sekel erhållit borgarerätt. Hor har tagit plats vid sidan af eröfringsfrågorns inom konseljerna, och hennes makt är sådan att den gamla skolan, i stället för att längre motstå henne, tillochmed bemäktigat sig henne, vid Eidern t. ex, dock i samma ögonblick som den envist vägrade att förstå henne vid Weichseln. Än mera. Nationalitetsfrågan har blifvit den vigtigaste i vår sekel; ty en dylik hotar tillochmed den europeiska civilisationens tillvaro, genom den böjliga, förslagna, tåliga panslavismen. Man påträffar ännu personer i vestern, hvilka anse panslavismen för ett blott spöke, som ej innebär någon fara. Man träffar diplomater och kammarherrar, hvilka besvara det stora ropet från tidsmedvetandet med orden: Oroa er icke. Vi äro sysselsatta med vida behagligare ämnen än dessa skrik om några parveny-ider. Det gäller att få veta, om hertigen skall heta durchlauchtighet eller kongl. höghet, om vår suveräns son skall gifta sig med dottren till furst, Men panslavismen? Hvad är det, om jag får fråga? Men Greco-Ryssism? Ah, Petersburg är mycket långt borta, kejsaren af Ryssland är mycket nådig. Då han gaf mig Saint-Andrå-bandet, värdigades han med egen mun säga mig, att han ej hyste några eröfringstankar. Han är tvärtom vår bäste försvarare mot allt vår tids vämjeliga nyhetsmakeri, vårt stöd, vårt skydd mot alla dessa folkelementer, hvilka tränga in i våra palats. Han är vår räddare och vi skola ej låta aflägsna oss ifrån honom. I denna sin lugna förtröstan grundar man sina räsonnemanger på de närvarande omständigheterna, utan att betänka, att de icke kunna vara alltid beståndande. Det är i sjelfva verket icke Ryssland för i dag som vi ha att frukta, fastän 1863 icke är lugnande. Men om Frankrike skulle förlamas genom någon kris, utmattas genom ett långvarigt krig, främmande eller inhemskt, då skulle man ha att frukta Ryssland. Det skulle för framtidens skull derföre vara nyttigt att i Östern ha pass, vilka sjelfva skulle kunna utstå åtminstone ett första angrepp. Vi vilja icke upprepa, hvilka steg framit, Ryssland tagit i sin gång mot vestern; vi vilja ej framhålla den mångfald af olika melel, som det användt; vi vilja icke åter omugga historien om attentaten mot Polen, hvilca, skapande medbrottslingar i Wien och Berin, äfven med en djup kunskap om det onda skapade förposter i sjefva hjertat af Europa; ri vilja ej undersöka de bålverks försvinnanle — Turkiet, Ungern, Polen, Sverige — wilka förr skyddade Europa mot Asien och örsvarade det moderna sträfvandet, alstradt f den blandning af barbariska och romerska amfundsordningar, som förlänat menskligheen så mycken storhet och så mycken makt; — vi vilja blott visa hvilka svårigheter som edan förvirra Europa och hindra dess kraftuteckling gentemot det i sina rörelser fria kyssland. Napoleon I sade med sin djupa hlick, att an i en nära framtid såg Europa antingen epublikanskt eller kosackiskt, och betecknade