Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 1

Noö höjde sina ögon mot himmelen. — O min Gud! utbrast han. — Det är ju i alla fall min kusin, återtog konungen af Navarra, och jag får en hel mängd planer i hufvudet. — Mer eller mindre förnuftiga, sade Noå. — Den första är att omvända hertiginnan till reformerta religionen, fortfor Bearnaren alltjemt i skämtande ton. Men här är det nödvändigt, tror jag, att rycka henne undan katolikernas inflytande. Se så, min gode Noö, bred ut din kappa på golfvet. Noö lydde. När det var gjordt tog konungen hertiginnan försigtigt i sina armar, gjorde ett tecken åt Raoul att komma honom till hjelp, hvarefter de i förening nedlade henne på Noös kappa. Anna af Lothringen vaknade icke. Man skulle kunnat tro henne vara död. — Mina barn, sade konungen, en prinsessa af Lothringen, hvifket hus är beslägtadt med mitt eget, bör ej behandlas som en qvinna af ringa stånd. Det måste vara en furste som skall vidröra henne. Med dessa ord svepte han kappan omkring henne och tog henne på sin skuldra. Å — Framåt! sade han. Hertiginnan sof oupphörligt. Hardouinot gaf sig blott tid att tillstänga sitt hus och öfverlemna det åt guds nåd eller konungens af Frankrike vrede, och fem minuter senare tog konungen af Navarra, som bar hertiginnan af Montpensier i sina armar, vägen åt Loirefloden.