Göteborgsposten – 10 februari 1865, sida 1

— — — — lockarne hängdo i oordning ner omkring hennes ansigte och hennes rosenröda läppar voro halföppnade. En page vakade i en fåtölj bredvid sängen. Det var Amaury, Amaury den blonde ynglingen som grefve Eric och hans följeslagare en dag så grymt misshandlat för att aflocka honom hans hemlighet, det vill säga hemligheten om hertiginnans kärlek till Lahire. Amaury, som alltsedan dess hatade huset Lothringen med hela sin själskraft och inbegrep hertiginnan i detta hat. — Min lilla vän, sade Henrik till honom, tycker du om att resa? — Ja, svarade Amaury leende. — Nåväl! du skall få se landet och följa mig... Den unge mannen gjorde ett tecken af bifall, och konungen af Navarra började betrakta den sofvande Anna af Lothringen. Lahire och gascognarne qvarstodo der nere. Utom konungen och hertiginnan funnos inga andra personer i rummet än den gamle Hardouinot som höll sig på dörrtröskeln, Amaury, Raoul och Noö som höll en lykta i handen. — Vet du att hon är skön, Noö? sade Henrik. — Hon har tigerns skönhet, Sire. — Ja men tigern är dock ett vackert djur, vän Noö. — Skulle det vara möjligt att ers majestät kunde finna rum i sitt hjerta, som redan synes mig tillräckligt uppfylldt, med en öm låga äfven för hertiginnan. — Man kan icke veta, min vän Noö, sade konungen med sitt fina leende.